Tid för signeringar och event!

Nu är det dags för signeringstider.

På lördag ska jag vara med på litteraturens lördag. Jag valde bort workshopen och författarträff enbart för att jag har så mycket annat att göra. Nu i efterhand ångrar jag mig lite grann, men tiden finns liksom inte just nu. Istället kommer jag att ha ett bokbord och hoppas att vi ses där i stället.

Nästa event blir den 30 nov på Tellus-bokmässa. Där kommer jag och författarkollegan Micael Lindberg stå. Hoppas ni som är i närheten kommer förbi och säger hej till oss.

Den 1 december hittar ni mig i min hemstad Lindesberg, på Blombergska bokhandeln och där bjuder vi på glöggmingel och riktigt bra paketerbjudande, det här vill du inte missa.

Och det kommer många fler datum under december som jag uppdaterar inom kort. Tills dess så hittar du alla datum på Instagram och några datum nedan.

Annars så handlar det väldigt mycket om redigering. Under november kommer manuset tillbaka för den första redigeringen från min förläggare och under tiden så redigerar jag förde mig hit serien.
Jag försöker vara produktiv. Jag har ett mål i sikte just nu och jag jobbar extremt hårt för att möta målet. Tiden är det enda som är emot mig, men jag är hoppfull. December kommer att vara en månad av mycket jobb, men när julen kommer så vill jag känna mig nöjd, klar och redo för återhämtning, mys och tid med familjen.

Hörs snart igen.

Kram Lisa Whtie

Råmanus 4 – Check!

Jag har skrivit färdigt råmanuset på andra delen av förde mig hit serien och just nu njuter jag av det innan alla tvivel sätter sig i huvudet. Tanken var att göra två böcker i serien och kanske skulle det finnas möjlighet till tre och jag kan nu med glädje avslöja att det kommer att bli TRE böcker för att få ihop det, annars hade den här boken blivit för tjock.

Jag gillar tjocka böcker, i alla fall när jag har kommit in i handlingen, men det vanligaste jag hör när jag är på signeringar är att de flesta backar när det kommer till för tjocka böcker, vilket jag kan förstå. Men om boken är bra så vill i alla fall jag ha den tjock.

Vad tycker du?

Min första del kan upplevas tjock på 436 sidor, men den är väldigt lättläst vilket gör att den inte känns som en ”klassisk” tegelsten. Del två kommer att landa på 260-280 sidor beroende på formgivningen.

Nu kommer jag att låta det här manuset mogna och jag ska snart börja på redigeringen av Hon är min andra chans som kommer våren 2020. Det är också en fristående del som min senaste roman och utspelar sig i Lindesberg och Stockholm med underbara karaktärer. Jag kommer inte avslöja för mycket ännu, inte innan redigeringen är igång.

Jag har samlat ihop några meningar om Jag är såld på dig som mina läsare och recensenter skrivit om boken och jag blir alldeles rörd när jag läser det. Så tack för det!

Kram Lisa

Gästbloggare – Författaren Nova Ling

   Att skriva på ett annat språk är ett slags litterärt experiment. Svenskan var språk nummer fem som jag behövde lära mig. Oftast får man tydliga intryck av olika språk. Och jag minns att ett av mina allra första intryck efter mötet med just skrivsvenskan var: De har ord, långa som Rivierastränder! Hur ska jag lära mig det här?? Ordet ’födelsedagskalaset’ blev till en mardröm. Rena rama f-ordet som inte hjälpte att förstå från vilken sida jag skulle ta tag i det för att till slut kunna det. Sedan var det ’länskommunikationscentralen’. Och dråpslaget blev ’trettiotvåtusenfemhundrasjutton’. Men vad sjutton också! Det var som om någon på måfå skrev bokstäver som flög genom huvudet – kjughdsufygölvjmwjhdfoihf – sedan betraktade sitt verk och tänkte: Det räcker, det blir nog bra så.

   Allt detta hände innan jag lärt mig sammansatta ord.

   Nästa etapp var när tv-tittande började tjäna ett tydligt syfte: att hinna översätta alla ord i undertexter innan de försvann. Jag satt med ett lexikon uppslaget och bläddrade som en galning samtidigt som på tv-skärmen Buffy slogs mot ett gäng vampyrer. Tror, jag hade det jobbigare än hon.

   När man kommer lite längre på vägen in i ett annat språk börjar man äntligen se genom grova drag: förstår humor, ordvitsar, referenser. Kan leka med språket. Ett citattecken i ett annat citat blir som att titta i en spegel genom en spegel. Man kan få ord att bilda gåtfulla konstruktioner – meningar med många meningar. Ett exempel: En dödlig skönhet. Någon tror att det är en femme fatale, en livsfarligt vacker kvinna som drar en in i trubel. Någon annan tycker att det är chernobylbranden i nattens mörker. Sammanhanget är viktigt, men tolkningar ger det ännu mer dimension.

   Ett annat exempel: Med var ny dag är jag närmare till Gud. Pessimistiskt? Filosofiskt? Beror det på sammanhanget eller vill jag ha alla möjliga betydelser med?

   Och nu till slut: Du är inte ensam.

   Vad betyder det för dig? Tänk på det ett ögonblick.

   Det är inledande meningen i baksidestexten till tryckta varianten av min debutbok Konsten att lämna en psykopat. Ihop med titeln får vi sammanhanget för att kunna tyda den meningen. Jag har tänkt mig minst tre olika betydelser att fylla den med: 1. På alla möjliga ställen finns det andra i liknande situationer; andra som lyder i det tysta eller försöker göra nånting. 2. Det finns någon som kan hjälpa dig; du behöver inte gå igenom det ensam. 3. Runt dig finns andra människor – dina barn, din familj – som du har ansvar för; de behöver dig för att klara sig; du lider inte ensam, utan de gör det med dig; och då får du inte ge upp – du måste rädda dem.

   Vad har du sett i meningen ’Du är inte ensam’? Var det nånting av det jag menat? Allt jag menat? Var det något eget, som jag inte ens tänkt på?

   Nyss har vi skrivit något tillsammans – du och jag.

   Det är en slags magí att skriva böcker tillsammans med läsare. De skrivna verken blir inte till något slutgiltigt, utan ändras med tiden, och med de människorna som läser.

   Det kan gå hur galet som helst. För språk är ett levande verktyg. När Agata Christie skrev A Murder is announced tänkte hon låta allt annat än vulgärt. Vad hör vi när vi läser i vår tid: ”… it’s my own particular, one and only, four-starred Pussy. The super Pussy of all old Pussies.” (givetvis sagt om Miss Marple)?

   Boken kom ut i 1950. Det som menas är egentligen en gammal dam. Jag har inte behövt förklara det, för det förstår man själv… Eller?

   På tal om oanständigheter och svordomar. De båda redaktörerna som jobbat med manuset till Konsten att lämna en psykopat menade att det är för många svordomar och rasistiska inslag som läsare skulle reagera på. Jag säger: Bra! För om läsare skulle läsa allt detta och ha lite mysigt, då är det något som är fel här, med tanke på ämnet. Samtidigt, jag kan ju inte ställas till svars för det som en av karaktärerna säger. Han är en rasistisk, svärande skitstövel. Så är det bara.

   Ja, det ska sväras, och det ska bli drama. Men det ska också finnas hemligheter bakom det självklara. Hemligheter som kan läsas bara med hjälp av ledtrådar. Gåtor som kräver detektivarbete. Allt gömt på ett annat plan inbyggt i texten.

   Om man läser noga upptäcker man det till slut.

Nova Ling, författare

Blogg: https://novaling.blog/
Instagram: https://www.instagram.com/novaling.blog/
Twitter: https://twitter.com/NovaLing2

Gästbloggare Petronella Simonsbacka, författare

Att göra bok av sin blogg

Jag startade min blogg på temat Livshunger 2015 när jag fick äggstockscancer. Det var ett sätt att både berätta om cellgiftslivet för andra och att själv föra dagbok. Fyra år senare gavs boken Livshungrig ut av Saga Egmont förlag. Resan från blogg till bok var lång, men naturlig. Att blogga är också en form av skrivande. För vissa är det rent självbiografiskt, för andra verkar det mer handla om att skildra livet som man önskar att det vore – alltså bloggen kommer närmare skönlitteraturen i sin form. Inläggen kan ses som ett kapitel på vägen i en lång, lång berättelse som skildras i ett kort vindlande inlägg i taget. 

Om ett par veckor släpps Ariton Förlags antologi ”Skriv om ditt liv” där 11 författare berättar om hur de skrev om sitt liv. Mitt kapitel handlar just om att göra om bok av sin blogg. Det är förvånansvärt att inte fler gör det. Ja, en hel del bloggare blir författare och ännu vanligare är det att författare startar bloggar, men ändå … … det är sällan jag ser själva bloggmaterialet i kommande böcker. Varför inte? I denna tid när allt fler lyssnar på böcker istället för läser dem och bloggare börjar inrikta sig på poddande istället, var är det skrivna ordet som mest välläst och aktuellt? Förmodligen i någon av alla de tusentals bloggar som varje dag hittar nya läsare.

Livshungrig blev min andra publicerade kortroman. Jag gillar kortromaner. Det känns som ett styvmoderligt behandlat format och jag övar mig på att skriva längre, för att passa in. Det verkar ärligt talat inte gå så bra för kortromaner. Jag ser dem sällan på toppen av listorna. Men ändå. Formatet är så behändigt. Man kan lyssna igenom en kortroman i ett svep utan uppehåll. Det är omöjligt med en längre bok, om inte annat kallar naturen. Läser man på papper så är en kortroman en nätt liten lunta, som också lämpar sig för sträckläsning. 

Det som finns i boken Livshungrig, som inte finns i bloggen är en bit av min själ. Jag visar det som finns inuti hjärta och hjärna, sådant som man kanske inte får fram i en blogg, om man inte möjligen bloggar poesi. Det som finns i bloggen, men inte i boken, är spänningsmomentet. I bloggen fanns och finns den verkliga möjligheten att jag dör i slutet. I boken kan läsaren vara hyggligt övertygad om att jag överlever, eftersom jag ändå skrev boken. Och om någon tvekar är det bara att googla. Jag bloggar ju.

Petronella Simonsbacka. Författare.
Hemsida: www.petronellasforfattarliv.wordpress.com

Gästbloggare Sofia Fors, krönikör och gymnasielärare

Vi pratade lite om barn och sa att det kommer när det kommer.

Sedan höll vi på så i flera år.

Tills vi insåg att det faktiskt inte blev några barn gjorda alls, hur vi än försökte.

Då påbörjade vi IVF och efter flera år av ofrivillig barnlöshet, hormonbehandlingar med sprutor och smärtsamt äggplock, fick vi äntligen vår lilla dotter. Det kanske låter som en kliché, men i samma sekund som jag såg henne i förlossningssalen så utbrast jag ”Hon är fan det vackraste jag har sett i hela mitt liv”! Hon var röd, skrynklig och full med en massa kladd (och rätt så ful egentligen) – det har jag ju sett på bilder – men för mig var hon inget annat än utsökt och underbar.

Bebislyckan var total.

Vi som hade försökt så länge.

Längtat så länge.

Nu var hon äntligen här. Vår lilla Anna Viola Rose.

Där och då trodde vi nog att det som skulle komma härnäst var den bästa tiden i vårt liv. Men mitt i all bebislycka gick vår familj sönder, vi trasades ner till ingenting och det var bara vårt eget fel.

Innan lilla Violas ankomst så jobbade min man och jag.

Vi jobbade och jobbade och jobbade. Sedan jobbade vi lite till.

Han som egenföretagare och jag som sportjournalist och krönikör.

Det var egentligen lite tragikomiskt när vi skulle köpa hus. Mäklaren undrade om vi ens pratade med varandra. Hon fick ett svar av mig och ett annat av min man och sedan ett tredje av mig igen när hon ringde tillbaka efter att ha pratat med min man… osv…

Vi kanske skulle ha insett då, att vårt hektiska liv inte skulle hålla i längden, när mäklaren fick medla mellan oss för att vi varken hade tid att träffas eller tid att prata i telefon.

Men, istället för att lugna ner oss så tyckte vi att det var en bra idé att börja renovera vårt nya hus.

Mitt i renoveringen kom vår dotter och vi älskade henne så innerligt. Men sömnlösa nätter och hårt jobb tärde på min man och plötsligt slutade han renovera, slutade prata, slutade älska sitt jobb, slutade hålla i vår dotter, slutade hålla i mig, slutade umgås med familj och vänner och slutade vara glad.

Den där busiga retstickan som alltid fick mig att skratta fanns plötsligt inte.

Kvar fanns bara en mörk skugga av den man han en gång var.

Hans mage kraschade, hans humör var oberäkneligt, han fick domningar i armarna, ett tryck över bröstet och han hade smärta i kroppen. Han kräktes varje dag och han grinade när han inte orkade göra enkla saker som att ta bilen till affären eller leka med vår dotter.

En dag, efter otåliga läkarbesök, var det en läkare som sa ”du har utmattningssyndrom”.

Det var som om världen rämnade under våra fötter, men alla pusselbitar föll på plats och vi förstod vad vi hade att göra med. Men bara för att vi förstod betyder inte det att vägen tillbaka var enkel.

Under mer än ett års tid har vår familj varit trasig. Många stunder har jag tänkt att jag ska ge upp. Ta min dotter och flytta. Jag anar att min man har tänkt samma sak. Mediciner har testats, utredningar har genomförts och allt har ställts på sin spets fler gånger än vad jag kan komma ihåg. 

Vi som aldrig bråkade förut – vi diskuterade i lugn ton och kom fram till saker gemensamt – kokade nu av ilska när vi var i samma rum. Grinade tillsammans flera gånger i veckan. Ställde oss gång på gång frågande till livet och hur vi skulle överleva detta.

Ingen av oss hade tidigare upplevt psykisk ohälsa på så nära håll.

Men vi tog oss igenom mardrömmen.

Vi tog lärdom av den.

Jag har skolat om mig till gymnasielärare för att kunna vara mer närvarande och min man har lärt sig att hantera stress på ett mycket mer hälsosamt sätt.

En ADHD-utredning i vuxen ålder har även gjort så att han har fått förståelse för sig själv. Vem han är och varför han har svårt att varva ner. Det har varit hans räddning.

Min räddning kom en dag i somras när jag satt ensam i vardagsrummet och hade tagit fram datorn. Jag hade inte skrivit någonting under hela mammaledigheten, men helt plötsligt flödade orden ur mig. Det var som om alla känslor som far genom kroppen och alla tankar som mal i huvudet hittade ut genom mina fingrar och jag kunna omvandla den energin till någonting kreativt och produktivt.

Tidigare handlade skrivandet alltid om sport och jobb, men nu handlar skrivandet om välmående och Sofia-tid. När jag har lagt min fina dotter på kvällen och min man gör sig redo för sängen så sätter jag mig ner framför datorn och skriver på mina bokmanus, mina krönikor och min poesi.

Det är så fantastiskt, för orden fortsätter att flöda fram. Det är som en aldrig sinande brunn av fantasi och ordlek.

Dessutom, sedan jag började skriva, har jag och min man dessutom fått tillbaka mycket av vår tidigare relation. Det beror säkert på en massa andra saker, men samtidigt vill jag tro att skrivandet hjälper mig att ha tålamod, hjälper mig att bearbeta allt vi har gått igenom och hjälper mig att se framåt istället för att älta det som nu förhoppningsvis ligger bakom oss.

Skrivandet är som ett hälsosamt sätt att bearbeta ett trauma, och förhoppningen är att det, någon vacker dag i framtiden, kommer att mynna ut i en bok som kan hjälpa andra att förstå manlig psykisk ohälsa.

Sofia Fors, krönikör och gymnasielärare
www.forsenbrusarupp.se

Skriva med eller utan musik!

Jag älskar att skriva när musiken skrålar i öronen och min musiksmak är väldigt blandad. I mina listor hittar du Ellie Goulding, Rolling Stones, Prince, Kiss, Y&T, Police, White Lion, Lady Gaga med mera.

Hårdrock har varit en stor del av mitt liv och jag kan verkligen uppskatta deras sätt att på några meningar skapa romantik som verkligen berör, liksom många andra. Men just hårdrocksartisterna värmer extra inom mig och många av mina scener i mina manus kan enkelt kopplas ihop med dessa låtar direkt när de spelas upp.

Att sitta helt tyst utan några ljud är någonting jag inte är särskilt bra på, det går, men jag föredrar att ha musik eller TV i bakgrunden och till mitt första manus delade jag även min spellista på Spotify med just namnet ”En hemlighet förde mig hit”.

Sen när det kommer till att läsa i stället, då vill jag inte ha musik. Jag kan sitta på platser där ljud förekommer men vill inte ha musik i öronen, det stör min koncentration.

Vad föredrar du när du skriver eller läser?

Kram Lisa White

Förlaget stal mitt manus!

När jag gick ut med att jag hade skrivit på mitt första bokavtal så var det flera aspirerande författare som tog kontakt med mig och en fråga som dök upp MÅNGA gånger, otroligt många gånger var just:

”Tänk om förlaget stjäl mitt manus?”


Nu handlade frågan inte om mitt manus utan frågan handlade om en rädsla för att ett förlag skulle tacka nej till deras manus och sedan stjäla det.
Det här hade jag inte tidigare hört talas om och det blev en chock för mig när så många delade samma rädsla. Vill även påpeka att det dök upp några stycken som kände likadant för anlitade lektörer, redaktörer och korrläsare.

Jag kan inte garantera att det inte finns ett förlag där ut som inte skulle stjäla någons manus, men jag vill ändå säga att det känns som svenska förlag ändå har sådan värdighet och stolthet i sitt yrke att de hellre skulle anta manuset och signera med författaren hellre än att stjäla det.

Då frågan dök upp skulle jag gärna vilja höra vad DU tycker och tror.

Tror du att svenska förlag/ lektörer/ korrläsare/ redaktörer skulle stjäla ett manus?
Varför tror du att många är rädda för att deras manus ska stjälas?
Finns det några exempel på att händelsen har förekommit?

Kram Lisa White

REF: documentarytube


Gästbloggare -Maria Freden Meyer – textarbetare, skribent, redaktör och korrekturläsare!

Min väg mot drömjobbet
Jag är i princip uppvuxen på förlag. Min mamma var läromedelsredaktör och jag tillbringade mycket tid med henne på förlaget. Redan när jag var sex år gammal fick jag lära mig grunderna i korrekturläsning och när mamma hade arbete med hem på kvällar och helger gav hon mig små korrektur att öva på. Man kan säga att det blev ett sätt för mig och mamma att umgås och ha trevliga samtal. Ungefär som andra spelar kort på kvällarna. Litteraturen var mammas värld, där trivdes hon bäst och det hon inte kunde om dåtidens och samtidens litteratur var nog inte värt att veta och hon delade mer än gärna med sig.

Bilderna som lockade
Hur mycket jag än älskade att läsa lockade mig ateljéerna med sina färger, dofter och taktila äventyr bland papperskvaliteter och former. Jag älskade att hänga där och se hur bilder av de mest skiftande slag växte fram. Mamma ville dock inte att jag skulle ge mig in i förlagsvärlden. Hon tyckte att jag skulle satsa på att bli teckningslärare.

På krokiga vägar
Min lätt otåliga natur drog mig runt på diverse slingriga vägar i arbetslivet, från teatern till textilt konsthantverk, ett försök att komma in på konstfack, vidare till barnskötarutbildning och så småningom blev jag förskollärare. I mitt arbete på förskola hittade jag tillbaka till litteraturen och nu var det min tur att ge kärleken till berättandet vidare till barnen, såväl mina egna som andras.

Via ytterligare ett par svängar i yrkeslivet, med företag inom produktion och medföljande marknadsföring och varumärkesbygge valde jag till slut att sälja allt och flytta till Spanien. Detta var efter att min man gått bort och jag stod inför en helt ny verklighet att hantera.

Aldrig för sent för nya livsval
Jag har aldrig ångrat mitt val, trots att jag varken hade jobb eller talade spanska. Här mellan medelhavet och de höga bergen var det dags att ta fram kreativiteten. Vad kunde jag?

Jo, korrekturläsa och skriva, blev svaret. Sagt och gjort, jag startade mitt företag, satte ihop mitt CV och ett personligt brev och skickade ut till alla förlag jag kunde hitta. Jag bad vänner och före detta kollegor om rekommendationer och jag ringde runt och följde upp mina mejl. Ganska snart fick jag napp på ett förlag och min korrläsarbana började, följt av skribentjobb av olika slag.

Idag har jag uppdrag som korrekturläsare, redaktör och skribent. Jag skriver mycket texter för webbsidor samt nativeannonser.

Tillbaka till källan
Nu i väl mogen ålder är jag alltså tillbaka där jag började som sexåring, fast givetvis med ett helt annat bagage av kunskap och erfarenhet. Jag brukar säga att jag är autodidakt i allt jag kan, utom pedagogbiten, och det ser jag faktiskt oftast som en fördel.

Fem matnyttiga tips när du korrekturläser

  • Använd spåra ändringar och ställ in dokumentet så att alla dolda tecken visas. Då är det lätt att se dubbla mellanslag med mera.
  • Ha korrglasögonen på – Det vill säga att du inte nöjesläser utan går långsamt fram, ord för ord, mening för mening.
  • Var uppmärksam på inkonsekvenser så som idag eller i dag, ner eller ned, sån eller sådan. Skriv upp alla sådana ord under läsningen och konsekvenssök som det sista du gör.
  • Var uppmärksam på tempus. Inget kan förvirra läsaren som ologiska tempusbyten.
  • Sist men inte minst – Läs aldrig när du är trött.

Ett litet råd på slutet. Om du nu sitter där med ditt manus, som du jobbat hårt med, och funderar på hur du ska gå vidare. Tveka då inte att ta hjälp av redaktör och korrekturläsare om du inte har ett förlag i ryggen. Det vinner både du och din bok på.

Maria Freden Meyer – textarbetare, skribent, redaktör och korrekturläsare!
Hemsida: www.textbudskap.se
Facebook: @textbudskap