Gästbloggare Sofia Fors, krönikör och gymnasielärare

Vi pratade lite om barn och sa att det kommer när det kommer.

Sedan höll vi på så i flera år.

Tills vi insåg att det faktiskt inte blev några barn gjorda alls, hur vi än försökte.

Då påbörjade vi IVF och efter flera år av ofrivillig barnlöshet, hormonbehandlingar med sprutor och smärtsamt äggplock, fick vi äntligen vår lilla dotter. Det kanske låter som en kliché, men i samma sekund som jag såg henne i förlossningssalen så utbrast jag ”Hon är fan det vackraste jag har sett i hela mitt liv”! Hon var röd, skrynklig och full med en massa kladd (och rätt så ful egentligen) – det har jag ju sett på bilder – men för mig var hon inget annat än utsökt och underbar.

Bebislyckan var total.

Vi som hade försökt så länge.

Längtat så länge.

Nu var hon äntligen här. Vår lilla Anna Viola Rose.

Där och då trodde vi nog att det som skulle komma härnäst var den bästa tiden i vårt liv. Men mitt i all bebislycka gick vår familj sönder, vi trasades ner till ingenting och det var bara vårt eget fel.

Innan lilla Violas ankomst så jobbade min man och jag.

Vi jobbade och jobbade och jobbade. Sedan jobbade vi lite till.

Han som egenföretagare och jag som sportjournalist och krönikör.

Det var egentligen lite tragikomiskt när vi skulle köpa hus. Mäklaren undrade om vi ens pratade med varandra. Hon fick ett svar av mig och ett annat av min man och sedan ett tredje av mig igen när hon ringde tillbaka efter att ha pratat med min man… osv…

Vi kanske skulle ha insett då, att vårt hektiska liv inte skulle hålla i längden, när mäklaren fick medla mellan oss för att vi varken hade tid att träffas eller tid att prata i telefon.

Men, istället för att lugna ner oss så tyckte vi att det var en bra idé att börja renovera vårt nya hus.

Mitt i renoveringen kom vår dotter och vi älskade henne så innerligt. Men sömnlösa nätter och hårt jobb tärde på min man och plötsligt slutade han renovera, slutade prata, slutade älska sitt jobb, slutade hålla i vår dotter, slutade hålla i mig, slutade umgås med familj och vänner och slutade vara glad.

Den där busiga retstickan som alltid fick mig att skratta fanns plötsligt inte.

Kvar fanns bara en mörk skugga av den man han en gång var.

Hans mage kraschade, hans humör var oberäkneligt, han fick domningar i armarna, ett tryck över bröstet och han hade smärta i kroppen. Han kräktes varje dag och han grinade när han inte orkade göra enkla saker som att ta bilen till affären eller leka med vår dotter.

En dag, efter otåliga läkarbesök, var det en läkare som sa ”du har utmattningssyndrom”.

Det var som om världen rämnade under våra fötter, men alla pusselbitar föll på plats och vi förstod vad vi hade att göra med. Men bara för att vi förstod betyder inte det att vägen tillbaka var enkel.

Under mer än ett års tid har vår familj varit trasig. Många stunder har jag tänkt att jag ska ge upp. Ta min dotter och flytta. Jag anar att min man har tänkt samma sak. Mediciner har testats, utredningar har genomförts och allt har ställts på sin spets fler gånger än vad jag kan komma ihåg. 

Vi som aldrig bråkade förut – vi diskuterade i lugn ton och kom fram till saker gemensamt – kokade nu av ilska när vi var i samma rum. Grinade tillsammans flera gånger i veckan. Ställde oss gång på gång frågande till livet och hur vi skulle överleva detta.

Ingen av oss hade tidigare upplevt psykisk ohälsa på så nära håll.

Men vi tog oss igenom mardrömmen.

Vi tog lärdom av den.

Jag har skolat om mig till gymnasielärare för att kunna vara mer närvarande och min man har lärt sig att hantera stress på ett mycket mer hälsosamt sätt.

En ADHD-utredning i vuxen ålder har även gjort så att han har fått förståelse för sig själv. Vem han är och varför han har svårt att varva ner. Det har varit hans räddning.

Min räddning kom en dag i somras när jag satt ensam i vardagsrummet och hade tagit fram datorn. Jag hade inte skrivit någonting under hela mammaledigheten, men helt plötsligt flödade orden ur mig. Det var som om alla känslor som far genom kroppen och alla tankar som mal i huvudet hittade ut genom mina fingrar och jag kunna omvandla den energin till någonting kreativt och produktivt.

Tidigare handlade skrivandet alltid om sport och jobb, men nu handlar skrivandet om välmående och Sofia-tid. När jag har lagt min fina dotter på kvällen och min man gör sig redo för sängen så sätter jag mig ner framför datorn och skriver på mina bokmanus, mina krönikor och min poesi.

Det är så fantastiskt, för orden fortsätter att flöda fram. Det är som en aldrig sinande brunn av fantasi och ordlek.

Dessutom, sedan jag började skriva, har jag och min man dessutom fått tillbaka mycket av vår tidigare relation. Det beror säkert på en massa andra saker, men samtidigt vill jag tro att skrivandet hjälper mig att ha tålamod, hjälper mig att bearbeta allt vi har gått igenom och hjälper mig att se framåt istället för att älta det som nu förhoppningsvis ligger bakom oss.

Skrivandet är som ett hälsosamt sätt att bearbeta ett trauma, och förhoppningen är att det, någon vacker dag i framtiden, kommer att mynna ut i en bok som kan hjälpa andra att förstå manlig psykisk ohälsa.

Sofia Fors, krönikör och gymnasielärare
www.forsenbrusarupp.se

Nu tar jag helg!

Då menar jag från mitt vanliga jobb, förstås. Imorgon ska jag iväg på en konsultation för en hudbehandlig för att fräscha upp ansiktet lite grann. Det här är första gången jag gör något sånt och det är helt naturligt och ofarligt. Det ska bli jättekul och därför tog jag ledigt från jobbet, blanda annat.

Annars har veckan varit extremt lång, tycker jag. Så känner jag alltid efter julledigheterna, men efter att ha jobbat över idag så kom jag ifatt med alla måsten, med det kostade. Nu är jag helt slut, så idag blir det inga större förändringar gjorda i mitt manus, vilket är synd. Dock har jag planerat in 3 timmar i morgon och förhoppningsvis blir det 4, 5 eller 6 timmar

Just i skrivande stund sitter jag på min mans företag och försöker uppdatera bloggen, lösa några bokföringsverifikat åt honom, medan han masserar sina kunder. Som sagt en lång vecka och idag är en låååång dag, för mig. Alltså han har tur att han har mig, speciellt med så många bokföringsposter och mail som hans firma har. Han skulle inte klara sig utan mig. hahahaha, om jag själv får säga det.

Håll utkik imorgon, då kommer ett inlägg till, om skrivning, igen ;).

Kram Lisa White