Skriva med eller utan musik!

Jag älskar att skriva när musiken skrålar i öronen och min musiksmak är väldigt blandad. I mina listor hittar du Ellie Goulding, Rolling Stones, Prince, Kiss, Y&T, Police, White Lion, Lady Gaga med mera.

Hårdrock har varit en stor del av mitt liv och jag kan verkligen uppskatta deras sätt att på några meningar skapa romantik som verkligen berör, liksom många andra. Men just hårdrocksartisterna värmer extra inom mig och många av mina scener i mina manus kan enkelt kopplas ihop med dessa låtar direkt när de spelas upp.

Att sitta helt tyst utan några ljud är någonting jag inte är särskilt bra på, det går, men jag föredrar att ha musik eller TV i bakgrunden och till mitt första manus delade jag även min spellista på Spotify med just namnet ”En hemlighet förde mig hit”.

Sen när det kommer till att läsa i stället, då vill jag inte ha musik. Jag kan sitta på platser där ljud förekommer men vill inte ha musik i öronen, det stör min koncentration.

Vad föredrar du när du skriver eller läser?

Kram Lisa White

Gästbloggare- Agneta Österman Lindquist

Det började med en vilja att få lite bättre kondition. Vid nästan 60 års ålder bestämde jag mig därför lite oväntat för att försöka börja jogga. Trodde inte ens själv att det skulle gå, men testade ändå. Nu, tre år och många mil senare har jag till min förvåning klarat flera marathonlopp och även gett ut en bok. Om jogging, förstås.

De där första stegen i joggingskor ledde nämligen till något annat och mycket mer och större än jag kunnat föreställa mig. De där första snubblande joggingrundorna lade nämligen grunden till något helt annat. Jag blev inte bara hängiven joggare utan även författare. Och helt klart är den där boken inte den sista jag skriver. Det har varit alldeles för roligt och utvecklande. Men jag tar det från början: När jag kommit igång med regelbundna men långsamma rundor med gåjogg så anmälde jag mig till ett motionslopp. Det blev Tjejmilen till att börja med. Det var kul. Jättekul. Året efter blev det Göteborgsvarvet och till sist blev det galet nog en anmälan till Stockholm Marathon, med mytomspunnen målgång på Stockholms Stadion efter 42 kilometer på stadens asfalt. Det ville jag uppleva. Det blev min egen maradröm och jag startade då också min blogg

Bloggen blev på sätt och vis grundbulten till den bok jag nu gett ut även om boken har ett annorlunda format och delvis annat innehåll. För mig har det på något sätt blivit parallella resor, den ena i joggingskorna, den andra vid datorn. Det dröjde nämligen inte så länge innan folk började föreslå att jag skulle sammanställa min blogg och ge ut i bokform. Det fanns många som ville få inspiration för att börja röra på sig lite mer, lite längre, lite roligare. Utan krav på att springa fort eller tävla. Bara med en vilja att må bra och njuta av sina rundor.

Startsträckan var lång. Material och ideer samlades på hög i över ett år medan jag joggade vidare. Samlade erfarenheter. Bilder. Utkast. Ibland tvivlande jag – vem skulle vilja läsa om min resa från soffpotatis till marathonjoggare? Dessutom skulle väl den resan inte kunna fylla en hel bok. Eller…?

Så småningom växte det i alla fall fram en tanke. Boken skulle kunna innehålla flera delar med lite olika innehåll. Min egen resa från soffa till marathon var självskriven och även ett avsnitt med utdrag från bloggen. Dessutom ville jag ha ett par avsnitt med tips på sånt jag lärt mig längs vägen. Hur man kan motivera sig, positivt tänkande och kanske det där att välja skor… Ju mer jag funderade desto mer ville jag skriva om och dela med mig av. Jag hade bra bollplank i Facebookgruppen Team Snigel för folk som gärna springer, men inte vill springa fort.

Till sist var det dags att sätta igång på allvar. Jag fick tips om programmet Scrivener som skulle vara bra för att strukturera text. Laddade hem och provade och det fungerade perfekt för mina behov. Plockade in texterna där. Skapade avsnitt och underrubriker. Flyttade och flyttade om. Lade till och tog bort. Det blev många funderingar, kompletteringar och ändringar. Titeln fick jag hjälp med från Team Snigel – Långsamt är också framåt. Fick också hjälp med korrekturläsning och redigerade manuset en gång till. Och ytterligare en. Till sist kände jag mig ändå ganska färdig och började kolla nästa steg. Publicering.

Så här nära målet var jag otålig. Att vänta på att något förlag skulle vilja publicera funderade jag inte ens på. Egenutgivning skulle det bli. Skaffade ISBN-nummer och läste på. Kollade runt på nätet vilka olika leverantörer och villkor det fanns för print-on-demand för mig som ville ha låg startkostnad och göra mycket själv. Till slut valde jag något som heter Publit som jag trodde skulle passa om man bara kunde få fram tryckfärdiga filer själv. Kunde man det?

Efter att ha skrivit ihop ett helt bokmanus kändes det inte som någon orimlig utmaning att få det tryckfärdigt också. Jag skaffade det program som behövdes och gick igenom lite videokurser som jag hittat gratis på nätet. Det var väl inte helt okomplicerat, många nya begrepp att lära sig och inte alls som att arbeta med texter i vanliga ordbehandlingsprogram. Men det gick. Steg för steg växte min bok fram och till sist kunde jag skicka in tryckfärdiga filer och klicka på den där magiska knappen som det stod PUBLICERA på med stora bokstäver.

Kort därefter fanns boken att köpa på Adlibris, Bokus och CDON förutom i min alldeles egna lilla webshop. Och efter ytterligare någon vecka fick jag hem min första sändning med författarexemplar. Att packa upp en låda med sin egenskrivna bok är ett underskattat nöje kan vi väl konstatera. Värt varenda suck när bokstäverna inte gått min väg. En härlig känsla, helt enkelt!

Boken har nu sålts några månader och det har gått riktigt bra trots att jag är amatör även vad gäller marknadsföring. Sociala medier har dock varit en bra början, har blivit inbjuden till webinarium, fått boken recenserad i en lokaltidning och varit med på ett par marknader där jag sålt betydligt fler exemplar än jag vågat hoppas på. Efter några månader konverterade jag manuset även till e-bok eftersom en del kunder efterfrågat det. Och någonstans i detta växer det redan fram en ide till nästa bok. Det är dags att damma av mitt Scrivener och börja leka med bokstäverna igen. Det är ju så kul att skriva och ge ut en alldeles egen bok.

Faktiskt lika kul som att gå i mål efter ett marathon.

Agneta Österman Lindquist, författare
www.maradrömmen.se

Gästbloggare -Frida Windelhed

De små segrarna

Min första lilla seger var antagningsbeskedet till Skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola, 2017. Jag kan knappt återkalla känslan, min stora lycka inför den där allra första bekräftelsen. En första känsla av: jag kanske kan det här? Känslan som jag förbjudit mig själv att känna.

                      Juryerna som tog emot mina arbetsprover den våren, då jag till sist samlat ihop mod nog att söka till några skrivarutbildningar, var de allra första levande varelserna att ta del av mina texter, utöver min katt. Då hade jag skrivit dagligen (eller snarare nattligen, min skrivartid inträffade strängt mellan midnatt och fyra på morgonen) i två år. I absolut hemlighet.

                      Min mobil plingade till med notisen om antagningsmailet när jag stod i diskrummet på kaféjobbet, och jag började genast att gråta. Detta var under en period då jag grät ofta, på grund av en tröttsam depression, men inte på det här sättet. Den plötsliga lyckan kändes som en första äkta känsla i mig på flera år. Jag ringde till min syster och när jag bara lyckades hulka i luren blev hon genast orolig och rädd att någonting nytt hemskt hänt, medan jag alldeles grötigt försökte förklara att jag var glad. Jag tillät mig själv, för första gången, att känna ett slags segerkänsla. Jag antogs till samtliga utbildningar jag sökt, och varje gång brast jag ut i äkta glädjetårar.

                      Under skrivarlinjen skrev jag min första novell. En skräckhistoria som, lustigt nog, utspelade sig i diskrummet på mitt gamla jobb. Grovhuggen och svärmande av överflödiga adjektiv, men början på någonting stort. En kran vreds på, en stadig ström av novellidéer som bara var tvungna, tvungna, att hamna på papper.

                      Följande vår upptäckte jag novelltävlingar. Det var berättelsen om Stephen Kings första, oansenliga publicering i en spalt i Playboy (av alla tidningar) som väckte lusten i mig att börja sprida mina texter. Sprida dem överallt! Den största skräcken, att låta mina texter läsas av andra, hade jag redan utsatt mig själv för, varje dag i folkhögskolan, och funnit kicken det gav mig fullkomligt beroendeframkallande. Insikten: vad har jag att förlora?

                      Således började jag skicka allt jag hade till aktuella novelltävlingar, och när jag inte hade någonting som passade rådande tema skrev jag någonting nytt, motiverad av utmaningen och av ett stark fall av FOMO (fear of missing out). Refuseringarna började komma. Och sedan gratulationerna.

                      Mina noveller dök upp i vackra, ambitiösa antologier tillsammans med andra texter skrivna av människor som, precis som jag, en gång bestämt sig för att satsa. Jag kunde hålla mina små alster i händerna och söla ned dem med tårar (för, nej, glädjegråtandet har aldrig upphört).

                      Nio av tio noveller refuserades, men varje liten seger lades i en skattkista i mig som jag gång på gång vägde i mina mentala händer och tänkte: jag kanske kan det här.

                      Det året publicerades tre av mina noveller i diverse antologier, och året därpå, vilket är i år, är ytterligare fem noveller schemalagda att publiceras. Procenten avslag är densamma men jag fortsätter att skriva, skriva, skriva, trä små pärlor på segerhalsbandet och räkna dem varje kväll. Jag dinglar halsbandet framför den mörka fonden av tvivel och statistik som konstant tornar över mig, över oss alla. Utan dem, utan mitt fokus på de små segrarna, skulle jag aldrig kunna fortsätta. Och om jag aldrig hade börjat, aldrig vågat satsa, hade jag inte ens vunnit dem.

                      De två största tabuerna i mitt liv har varit dessa: förväntningar och besvikelse. Ha aldrig höga förväntningar. För tänk om … Och rent statistiskt … Och om du blir besviken? Då hade du minsann höga förväntningar från början. Skäms.

                      Jag vet inte varifrån de här tankarna kommit, men jag har totalskrotat dem. Jobbar på att utplåna dem helt och närmast religiöst klamra mig fast vid någon sorts motsats. Mina små segrar har gett mig höga förväntningar. Varje gång jag skickar in en novell tänker jag hoppas, hoppas, hoppas. Förra gången gick det ju! Sedan refuseras den och jag blir så besviken. Sedan går det fan i mig över och jag är lite mer människa än jag var innan. Jag väger mina segrar, pussar på dem, och börjar skriva igen. Lägger mitt fokus på skattkistan.

                      De tre bästa besluten i mitt liv (hittills) kokas ned till dessa:

1.) Att börja skriva för att finna mening i min depression. Jag behövde någonting eget då, bara för mig, och jag skapade det. Det var inte lätt, det kändes till en början helt omöjligt att skriva ett helt A4, men plötsligt skiftade det i skrivarprogrammet och den lilla siffran 2 dök upp på en ny, blank sida. Kanske var det den första lilla segern, för den gav mig styrka att fortsätta.

2.) Att över huvud taget erkänna att jag skrev. Att göra det till någonting större än mig själv, kort och gott: dela med mig. I en deppig, tjugotvåårs-livskris försökte jag lite försynt be om tips från min bästis om vilken utbildning jag borde söka: dessa självklara val av yrkesförberedande högskolor som jag redan pratat en massa om … Eller de här skrivarfolkhögskolorna? Han sa blankt, utan att jag tidigare nämnt mina skriverier: självklart ska du skriva. Tack, Francisco.

3.) Att söka till folkhögskolan. En handling endast för mig själv och mitt skrivande. Inte för pengar, för högskolepoäng eller någonting annat praktiskt nyttigt. Bara för mig och skrivandet. Det beslutet gjorde något med mig. Något fint. Jag kan inte rekommendera detta tillräckligt. Under skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola, följt av projektåret, lärde jag mig så hutlöst mycket om att skriva, läsa, och, ja jävlar, leva. Tiden och bekräftelsen jag och mitt skrivande fick på folkis är ovärderlig.

Frida Windelhed är nyinflyttad till Göteborg och skriver skräck, science fiction och erotik, ofta med feministiska och HBTQ-orienterade teman.
Följ på: https://www.facebook.com/fridawindelhed/

Bilden tagen av Jakob Ivar Ekvall

Gästbloggare – Marita Brännvall – Skrivcoach/ Lektör!

Kan man lära sig att skriva skönlitterärt?

Genom åren har jag hört många personer säga att man inte kan gå en skrivutbildning och lära sig att skriva. Om man kan skriva, så kan man, annars ska man inte skriva. Det är en tråkig inställning. Man är inte född till författare. Liksom man inte är född till arkitekt, läkare eller veterinär. Träning ger färdighet, och man kan utveckla sig inom skrivandets konst på precis samma sätt som man kan utveckla sig inom så många andra saker.

Att gå en skriv- eller författarutbildning ger inga garantier. Det är inte en säker väg till utgivning på traditionellt förlag. Vad är det då? Jag har själv studerat nära sex år på olika skrivutbildningar, bland annat på Författarskolan vid Lunds Universitet. För mig var det ett sätt att äntligen ta mitt skrivande på allvar, att skriva varje månad, vecka, dag. Det var ett sätt att öppna ögonen för min egen text, att se min text ur andras ögon, att diskutera och vända på ord, meningar och upplevelser. Det var också ett sätt att bli en del av en värld full av hopp och skrivförtvivlan, att inse att jag inte var ensam med mina tankar och problem, hopp och drömmar.

Blev jag en bättre författare av utbildningarna? Utan tvekan, ja. Att ta sig tid att skriva på heltid i flera år är ett av de viktigaste redskapen för att bli bättre på att skriva. Men också att läsa, både publicerade och icke publicerade texter. Och att läsa många olika sorters texter och genrer. Och att diskutera texter, lära sig hur andra kan se på en text, hur deras förväntningar på olika texter skiljde sig från dina förväntningar.

Författarutbildningar handlar inte heller, som många verkar tro, om att stöpa alla författare enligt en särskild mall. När jag gick på Författarskolan vid Lunds Universitet var vi 22 elever. Alla skrev olika. Om vitt skilda saker. Ju längre in i utbildningen vi kom, desto större blev också skillnaden eftersom vi alla utvecklade ”vår stil och röst” mer och mer. Att alla som går skrivutbildningar skulle skriva likadant är en myt.

Givetvis måste du inte gå en kurs eller ett program för att lyckas som författare. Det finns många författare som aldrig satt sin fot på en författarkurs. Du kanske kan få ihop alla de där skrivtimmarna ändå, du kanske kan läsa och diskutera böcker och texter med personer i din närhet. Eller så kan du skriva i det tysta i ett par år, läsa mängder med böcker, och lära dig massor genom detta (som ju också är en form av utbildning, även om du inte studerar på en kurs eller ett program och får ett betyg på papper).

Så, till frågan: Kan man lära sig att skriva skönlitterärt? Även om man inte föddes med pennan i handen? Ja, givetvis!

Kan man lära sig att skriva skönlitteratur som fångar, är tydlig och intressant. Ja!

Kan alla bli bästsäljande författare eller skriva så bra att de får Nobelpriset i litteratur? Nej. Alla kan inte bli Astrid Lindgren eller Hjalmar Söderberg eller Selma Lagerlöf. Men du kan kämpa och bli det bästa som du kan bli inom något som du älskar. Till exempel att skriva.

Det finns inget fult i att gå en skrivutbildning eller en författarutbildning. Du går utbildningen för att ge dig själv den tid du behöver för att utveckla dig och göra det du brinner för, för att du tror på dig själv och tar din dröm på allvar.

Jag rekommenderar alla som älskar att skriva att gå en kurs. Eller två. Eller flera, ja, så många du hittar. Det finns alltid något nytt du kan lära dig. Genom att träffa nya människor och diskutera dina texter med dem. Genom att skriva massvis varje dag. Genom att läsa böcker som du kanske aldrig hade kastat ett öga på om det inte vore för den där kursen.

—————————————————————————————————-

Jag heter Marita Brännvall och jobbar som skrivcoach, lektör och manusutvecklare. Jag spökskriver också texter, samt skriver för tillfället på en egen roman samt är medförfattare till en barnbok. Min stora passion har alltid varit att skriva, läsa och prata om text. När jag var åtta, skrev jag i min dagbok att jag skulle bli författare. Där började min karriär. För den tanken höll i sig, år efter år. När andra satt och lyssnade på läraren på lektionerna, satt jag och funderade på berättelser. När andra räknade matte, gömde jag en skrivbok i matteboken och skrev berättelser istället. Idag jobbar jag med att uppfylla min dröm, och med att hjälpa andra att uppfylla sin skrivdröm.

Hemsida: www.maritabrannvall.com
Facebook, Instagram & Twitter: @maritabrännvall

ÄNTLIGEN!

Igår började jag redigera på riktigt och jag orkade 20 sidor utan större problem, vilket känns underbart!  Återhämtningen efter operationen går framåt, trots att det varit riktigt jobbigt stundtals. Igår var första gången jag inte hade ont hela dagen … halleluja🙌

Mitt nya manus är en feelgood-romance och jag älskar mina karaktärer. Den här utspelar sig mest i Lindesberg, även om Stockholm finns med till liten del. ❤
Jag älskar att skriva om min hemstad och har du inte besökt Bergslagens pärla så rekommenderar jag dig att göra det, speciellt på sommaren.

En annan rolig sak som händer är att jag har bjudit in gästbloggare, där inläggen sker på fredagar en period framåt och det vill ni inte missa.😉

Nu ska jag passa på att fortsätta redigera när jag fått upp glöden. Wish me luck 🍀

Kram Lisa