December-erbjudande!

Två böcker ( se bilden nedan)
En temosmugg med valfri bok-motiv nedan

399:- frakt ingår.

Beställning sker till kontakt@lisawhite.se

Gästbloggare Jennifer Troëng, Senior Advisor PR/Communication

Jag börjar med något som väldigt många blandar ihop.

Vad är reklam och vad är PR?
Du står i en bar. En person kommer fram och du säger ”Jag är bra”. Det är reklam. Du står i en bar en person kommer fram och säger ”Jag har hört att du är bra”. Det är PR.

Och det är PR som den här bloggen kommer att handla om.

Under de senaste 20 åren har jag jobbat med kommunikation och PR inom ett helt gäng olika branscher och med oerhört olika personer och verksamheter men alla med samma mål; att nå ut med just sitt budskap. Att synas. Att vara någon som det pratas om, i för just dem, rätt sammanhang.

Det låter så enkelt. Men det är något som kräver både mycket tid och tankeverksamhet. I dagens samhälle så händer det väldigt mycket saker hela tiden. Vi möts ständigt av olika budskap som vill att vi reagerar eller agerar. Köp, sälj, skänk eller tyck till. Ett brus som aldrig sover. I detta brus ska man bryta igenom. Nå ut. Bli någon som det pratas om. Hur gör man det?

Om du är författare så är du ditt eget varumärke. Det handlar om dig. Vad du gör, hur du gör det och när du gör det. Du är du, men du är också ett persona, en författare. Varför ska jag prata om just dig? Och vad vill du att jag ska säga om dig och din bok när jag träffar andra? När jag sitter i kafferummet med mina kollegor och berättar om dig och din bok – vad ska jag säga då? Det är det första du ska fundera över, om någon pratar om dig och din bok, vad vill du att de säger då? Vad är det som gör dig och din bok speciell, hur sticker den ut från alla andra böcker som skrivs, för det är ju trots allt ett par stycken. Är det ett sammanhang, en historia, en plats eller något annat som är unikt i din bok som gör att du kan berätta en historia runt det. En historia som andra vill berätta vidare.

Människor älskar bra historier. Se på dig och ditt författarskap som en historia som ska berättas. Det är ju det du gör i din bok, men det ska också berättas en historien om dig själv och den bok som du har skrivit. Den historien är din PR plan.

Jag kan berätta för dig exakt vilka kanaler som finns och hur du ska bygga upp dessa kanaler. Att det är bra med sociala medier, att vi ska skicka pressmeddelanden och sitta i morgonsoffor. Men har du inte en historia att fylla dessa kanaler med, så är det ingen som kommer att komma ihåg dig eller ge dig uppmärksamhet.

Mitt jobb är att hjälpa dig att skapa din historia och därigenom ditt varumärke. Att just du och din bok blir ett samtalsämne runt kaffebordet på så många arbetsplatser som möjligt. Att bokcirklar lägger ut i sina flöden att de läser just din bok efter att de har hört din historia, uppleva att personer som sitter bakom mig på bussen berättar för sina vänner att de läser just nu din bok eller att någon lägger ut i sitt facebook flöde att ” jag hörde om den här författaren, är det någon som vet var jag kan läsa mer…”. Skapa brus. En historia som skapar ett samtal som bygger kännedom om vem du är och vad du skriver. Så bygger vi ett varumärke.

Frågor och svar
1 : Hur ska jag göra för att sälja mer?
Tyvärr finns det inte en magisk formel som säger att om du bara gör så här så kommer du att sälja. Det det du kan göra är att skapa uppmärksamhet runt dig och din bok på olika sätt. Att bygga ett varumärke är ett långsiktigt och tidskrävande jobb. Inget som bara händer, att sälja kräver målfokusering och hårt jobb.

2: Dina bästa tips för marknadsföring.
Att ha en strategi och följa den. Tänk igenom ordentlig vad det är du vill göra och håll dig till planen. Justera lite när det behövs men ha en plan och en strategi. För det är i långsiktighet som vinningen ligger.

3: Vad kostar det?
Det beror helt på vad du vill göra, hur du vill göra det och vem som ska göra det. De flesta konsulter inom PR och marknadsföring jobbar på timme och då kan man välja hur mycket stöd man vill ha och vad man vill ha stöd med.

4: Vad är fördelarna för författaren?
Att de kan berätta en historia. Att jobba med PR och marknadsföring är att berätta en historia som folk reagerar på och kommer ihåg.

5: Vad innebär det, överlag? Att man bygger sitt varumärke. Skapar igenkänning och därigenom säljer.

6: Är det tidsbegränsat?
Klart det påverkas av kostnaden, men frågan är får jag en tidsplan av dig vad som ingår och uppnås? Uppdrag kan helt klart vara tidsbegränsade. Exempelvis om man vill ha stöd med en lansering. Då är det en punktinsats under en begränsad tid. Sen kanske man vill ha stöd med någon timme i veckan eller månaden för medierelationer eller utformning av strategi. Och så avtalar man om det.

Jennifer Troëng
Senior Advisor PR/Communication

TROËNG JOHANSSON
consulting ab
www.troengjohansson.se

Gästbloggare – Författaren Nova Ling

   Att skriva på ett annat språk är ett slags litterärt experiment. Svenskan var språk nummer fem som jag behövde lära mig. Oftast får man tydliga intryck av olika språk. Och jag minns att ett av mina allra första intryck efter mötet med just skrivsvenskan var: De har ord, långa som Rivierastränder! Hur ska jag lära mig det här?? Ordet ’födelsedagskalaset’ blev till en mardröm. Rena rama f-ordet som inte hjälpte att förstå från vilken sida jag skulle ta tag i det för att till slut kunna det. Sedan var det ’länskommunikationscentralen’. Och dråpslaget blev ’trettiotvåtusenfemhundrasjutton’. Men vad sjutton också! Det var som om någon på måfå skrev bokstäver som flög genom huvudet – kjughdsufygölvjmwjhdfoihf – sedan betraktade sitt verk och tänkte: Det räcker, det blir nog bra så.

   Allt detta hände innan jag lärt mig sammansatta ord.

   Nästa etapp var när tv-tittande började tjäna ett tydligt syfte: att hinna översätta alla ord i undertexter innan de försvann. Jag satt med ett lexikon uppslaget och bläddrade som en galning samtidigt som på tv-skärmen Buffy slogs mot ett gäng vampyrer. Tror, jag hade det jobbigare än hon.

   När man kommer lite längre på vägen in i ett annat språk börjar man äntligen se genom grova drag: förstår humor, ordvitsar, referenser. Kan leka med språket. Ett citattecken i ett annat citat blir som att titta i en spegel genom en spegel. Man kan få ord att bilda gåtfulla konstruktioner – meningar med många meningar. Ett exempel: En dödlig skönhet. Någon tror att det är en femme fatale, en livsfarligt vacker kvinna som drar en in i trubel. Någon annan tycker att det är chernobylbranden i nattens mörker. Sammanhanget är viktigt, men tolkningar ger det ännu mer dimension.

   Ett annat exempel: Med var ny dag är jag närmare till Gud. Pessimistiskt? Filosofiskt? Beror det på sammanhanget eller vill jag ha alla möjliga betydelser med?

   Och nu till slut: Du är inte ensam.

   Vad betyder det för dig? Tänk på det ett ögonblick.

   Det är inledande meningen i baksidestexten till tryckta varianten av min debutbok Konsten att lämna en psykopat. Ihop med titeln får vi sammanhanget för att kunna tyda den meningen. Jag har tänkt mig minst tre olika betydelser att fylla den med: 1. På alla möjliga ställen finns det andra i liknande situationer; andra som lyder i det tysta eller försöker göra nånting. 2. Det finns någon som kan hjälpa dig; du behöver inte gå igenom det ensam. 3. Runt dig finns andra människor – dina barn, din familj – som du har ansvar för; de behöver dig för att klara sig; du lider inte ensam, utan de gör det med dig; och då får du inte ge upp – du måste rädda dem.

   Vad har du sett i meningen ’Du är inte ensam’? Var det nånting av det jag menat? Allt jag menat? Var det något eget, som jag inte ens tänkt på?

   Nyss har vi skrivit något tillsammans – du och jag.

   Det är en slags magí att skriva böcker tillsammans med läsare. De skrivna verken blir inte till något slutgiltigt, utan ändras med tiden, och med de människorna som läser.

   Det kan gå hur galet som helst. För språk är ett levande verktyg. När Agata Christie skrev A Murder is announced tänkte hon låta allt annat än vulgärt. Vad hör vi när vi läser i vår tid: ”… it’s my own particular, one and only, four-starred Pussy. The super Pussy of all old Pussies.” (givetvis sagt om Miss Marple)?

   Boken kom ut i 1950. Det som menas är egentligen en gammal dam. Jag har inte behövt förklara det, för det förstår man själv… Eller?

   På tal om oanständigheter och svordomar. De båda redaktörerna som jobbat med manuset till Konsten att lämna en psykopat menade att det är för många svordomar och rasistiska inslag som läsare skulle reagera på. Jag säger: Bra! För om läsare skulle läsa allt detta och ha lite mysigt, då är det något som är fel här, med tanke på ämnet. Samtidigt, jag kan ju inte ställas till svars för det som en av karaktärerna säger. Han är en rasistisk, svärande skitstövel. Så är det bara.

   Ja, det ska sväras, och det ska bli drama. Men det ska också finnas hemligheter bakom det självklara. Hemligheter som kan läsas bara med hjälp av ledtrådar. Gåtor som kräver detektivarbete. Allt gömt på ett annat plan inbyggt i texten.

   Om man läser noga upptäcker man det till slut.

Nova Ling, författare

Blogg: https://novaling.blog/
Instagram: https://www.instagram.com/novaling.blog/
Twitter: https://twitter.com/NovaLing2

Gästbloggare Petronella Simonsbacka, författare

Att göra bok av sin blogg

Jag startade min blogg på temat Livshunger 2015 när jag fick äggstockscancer. Det var ett sätt att både berätta om cellgiftslivet för andra och att själv föra dagbok. Fyra år senare gavs boken Livshungrig ut av Saga Egmont förlag. Resan från blogg till bok var lång, men naturlig. Att blogga är också en form av skrivande. För vissa är det rent självbiografiskt, för andra verkar det mer handla om att skildra livet som man önskar att det vore – alltså bloggen kommer närmare skönlitteraturen i sin form. Inläggen kan ses som ett kapitel på vägen i en lång, lång berättelse som skildras i ett kort vindlande inlägg i taget. 

Om ett par veckor släpps Ariton Förlags antologi ”Skriv om ditt liv” där 11 författare berättar om hur de skrev om sitt liv. Mitt kapitel handlar just om att göra om bok av sin blogg. Det är förvånansvärt att inte fler gör det. Ja, en hel del bloggare blir författare och ännu vanligare är det att författare startar bloggar, men ändå … … det är sällan jag ser själva bloggmaterialet i kommande böcker. Varför inte? I denna tid när allt fler lyssnar på böcker istället för läser dem och bloggare börjar inrikta sig på poddande istället, var är det skrivna ordet som mest välläst och aktuellt? Förmodligen i någon av alla de tusentals bloggar som varje dag hittar nya läsare.

Livshungrig blev min andra publicerade kortroman. Jag gillar kortromaner. Det känns som ett styvmoderligt behandlat format och jag övar mig på att skriva längre, för att passa in. Det verkar ärligt talat inte gå så bra för kortromaner. Jag ser dem sällan på toppen av listorna. Men ändå. Formatet är så behändigt. Man kan lyssna igenom en kortroman i ett svep utan uppehåll. Det är omöjligt med en längre bok, om inte annat kallar naturen. Läser man på papper så är en kortroman en nätt liten lunta, som också lämpar sig för sträckläsning. 

Det som finns i boken Livshungrig, som inte finns i bloggen är en bit av min själ. Jag visar det som finns inuti hjärta och hjärna, sådant som man kanske inte får fram i en blogg, om man inte möjligen bloggar poesi. Det som finns i bloggen, men inte i boken, är spänningsmomentet. I bloggen fanns och finns den verkliga möjligheten att jag dör i slutet. I boken kan läsaren vara hyggligt övertygad om att jag överlever, eftersom jag ändå skrev boken. Och om någon tvekar är det bara att googla. Jag bloggar ju.

Petronella Simonsbacka. Författare.
Hemsida: www.petronellasforfattarliv.wordpress.com

Gästbloggare Sofia Fors, krönikör och gymnasielärare

Vi pratade lite om barn och sa att det kommer när det kommer.

Sedan höll vi på så i flera år.

Tills vi insåg att det faktiskt inte blev några barn gjorda alls, hur vi än försökte.

Då påbörjade vi IVF och efter flera år av ofrivillig barnlöshet, hormonbehandlingar med sprutor och smärtsamt äggplock, fick vi äntligen vår lilla dotter. Det kanske låter som en kliché, men i samma sekund som jag såg henne i förlossningssalen så utbrast jag ”Hon är fan det vackraste jag har sett i hela mitt liv”! Hon var röd, skrynklig och full med en massa kladd (och rätt så ful egentligen) – det har jag ju sett på bilder – men för mig var hon inget annat än utsökt och underbar.

Bebislyckan var total.

Vi som hade försökt så länge.

Längtat så länge.

Nu var hon äntligen här. Vår lilla Anna Viola Rose.

Där och då trodde vi nog att det som skulle komma härnäst var den bästa tiden i vårt liv. Men mitt i all bebislycka gick vår familj sönder, vi trasades ner till ingenting och det var bara vårt eget fel.

Innan lilla Violas ankomst så jobbade min man och jag.

Vi jobbade och jobbade och jobbade. Sedan jobbade vi lite till.

Han som egenföretagare och jag som sportjournalist och krönikör.

Det var egentligen lite tragikomiskt när vi skulle köpa hus. Mäklaren undrade om vi ens pratade med varandra. Hon fick ett svar av mig och ett annat av min man och sedan ett tredje av mig igen när hon ringde tillbaka efter att ha pratat med min man… osv…

Vi kanske skulle ha insett då, att vårt hektiska liv inte skulle hålla i längden, när mäklaren fick medla mellan oss för att vi varken hade tid att träffas eller tid att prata i telefon.

Men, istället för att lugna ner oss så tyckte vi att det var en bra idé att börja renovera vårt nya hus.

Mitt i renoveringen kom vår dotter och vi älskade henne så innerligt. Men sömnlösa nätter och hårt jobb tärde på min man och plötsligt slutade han renovera, slutade prata, slutade älska sitt jobb, slutade hålla i vår dotter, slutade hålla i mig, slutade umgås med familj och vänner och slutade vara glad.

Den där busiga retstickan som alltid fick mig att skratta fanns plötsligt inte.

Kvar fanns bara en mörk skugga av den man han en gång var.

Hans mage kraschade, hans humör var oberäkneligt, han fick domningar i armarna, ett tryck över bröstet och han hade smärta i kroppen. Han kräktes varje dag och han grinade när han inte orkade göra enkla saker som att ta bilen till affären eller leka med vår dotter.

En dag, efter otåliga läkarbesök, var det en läkare som sa ”du har utmattningssyndrom”.

Det var som om världen rämnade under våra fötter, men alla pusselbitar föll på plats och vi förstod vad vi hade att göra med. Men bara för att vi förstod betyder inte det att vägen tillbaka var enkel.

Under mer än ett års tid har vår familj varit trasig. Många stunder har jag tänkt att jag ska ge upp. Ta min dotter och flytta. Jag anar att min man har tänkt samma sak. Mediciner har testats, utredningar har genomförts och allt har ställts på sin spets fler gånger än vad jag kan komma ihåg. 

Vi som aldrig bråkade förut – vi diskuterade i lugn ton och kom fram till saker gemensamt – kokade nu av ilska när vi var i samma rum. Grinade tillsammans flera gånger i veckan. Ställde oss gång på gång frågande till livet och hur vi skulle överleva detta.

Ingen av oss hade tidigare upplevt psykisk ohälsa på så nära håll.

Men vi tog oss igenom mardrömmen.

Vi tog lärdom av den.

Jag har skolat om mig till gymnasielärare för att kunna vara mer närvarande och min man har lärt sig att hantera stress på ett mycket mer hälsosamt sätt.

En ADHD-utredning i vuxen ålder har även gjort så att han har fått förståelse för sig själv. Vem han är och varför han har svårt att varva ner. Det har varit hans räddning.

Min räddning kom en dag i somras när jag satt ensam i vardagsrummet och hade tagit fram datorn. Jag hade inte skrivit någonting under hela mammaledigheten, men helt plötsligt flödade orden ur mig. Det var som om alla känslor som far genom kroppen och alla tankar som mal i huvudet hittade ut genom mina fingrar och jag kunna omvandla den energin till någonting kreativt och produktivt.

Tidigare handlade skrivandet alltid om sport och jobb, men nu handlar skrivandet om välmående och Sofia-tid. När jag har lagt min fina dotter på kvällen och min man gör sig redo för sängen så sätter jag mig ner framför datorn och skriver på mina bokmanus, mina krönikor och min poesi.

Det är så fantastiskt, för orden fortsätter att flöda fram. Det är som en aldrig sinande brunn av fantasi och ordlek.

Dessutom, sedan jag började skriva, har jag och min man dessutom fått tillbaka mycket av vår tidigare relation. Det beror säkert på en massa andra saker, men samtidigt vill jag tro att skrivandet hjälper mig att ha tålamod, hjälper mig att bearbeta allt vi har gått igenom och hjälper mig att se framåt istället för att älta det som nu förhoppningsvis ligger bakom oss.

Skrivandet är som ett hälsosamt sätt att bearbeta ett trauma, och förhoppningen är att det, någon vacker dag i framtiden, kommer att mynna ut i en bok som kan hjälpa andra att förstå manlig psykisk ohälsa.

Sofia Fors, krönikör och gymnasielärare
www.forsenbrusarupp.se

Gästbloggare -Maria Freden Meyer – textarbetare, skribent, redaktör och korrekturläsare!

Min väg mot drömjobbet
Jag är i princip uppvuxen på förlag. Min mamma var läromedelsredaktör och jag tillbringade mycket tid med henne på förlaget. Redan när jag var sex år gammal fick jag lära mig grunderna i korrekturläsning och när mamma hade arbete med hem på kvällar och helger gav hon mig små korrektur att öva på. Man kan säga att det blev ett sätt för mig och mamma att umgås och ha trevliga samtal. Ungefär som andra spelar kort på kvällarna. Litteraturen var mammas värld, där trivdes hon bäst och det hon inte kunde om dåtidens och samtidens litteratur var nog inte värt att veta och hon delade mer än gärna med sig.

Bilderna som lockade
Hur mycket jag än älskade att läsa lockade mig ateljéerna med sina färger, dofter och taktila äventyr bland papperskvaliteter och former. Jag älskade att hänga där och se hur bilder av de mest skiftande slag växte fram. Mamma ville dock inte att jag skulle ge mig in i förlagsvärlden. Hon tyckte att jag skulle satsa på att bli teckningslärare.

På krokiga vägar
Min lätt otåliga natur drog mig runt på diverse slingriga vägar i arbetslivet, från teatern till textilt konsthantverk, ett försök att komma in på konstfack, vidare till barnskötarutbildning och så småningom blev jag förskollärare. I mitt arbete på förskola hittade jag tillbaka till litteraturen och nu var det min tur att ge kärleken till berättandet vidare till barnen, såväl mina egna som andras.

Via ytterligare ett par svängar i yrkeslivet, med företag inom produktion och medföljande marknadsföring och varumärkesbygge valde jag till slut att sälja allt och flytta till Spanien. Detta var efter att min man gått bort och jag stod inför en helt ny verklighet att hantera.

Aldrig för sent för nya livsval
Jag har aldrig ångrat mitt val, trots att jag varken hade jobb eller talade spanska. Här mellan medelhavet och de höga bergen var det dags att ta fram kreativiteten. Vad kunde jag?

Jo, korrekturläsa och skriva, blev svaret. Sagt och gjort, jag startade mitt företag, satte ihop mitt CV och ett personligt brev och skickade ut till alla förlag jag kunde hitta. Jag bad vänner och före detta kollegor om rekommendationer och jag ringde runt och följde upp mina mejl. Ganska snart fick jag napp på ett förlag och min korrläsarbana började, följt av skribentjobb av olika slag.

Idag har jag uppdrag som korrekturläsare, redaktör och skribent. Jag skriver mycket texter för webbsidor samt nativeannonser.

Tillbaka till källan
Nu i väl mogen ålder är jag alltså tillbaka där jag började som sexåring, fast givetvis med ett helt annat bagage av kunskap och erfarenhet. Jag brukar säga att jag är autodidakt i allt jag kan, utom pedagogbiten, och det ser jag faktiskt oftast som en fördel.

Fem matnyttiga tips när du korrekturläser

  • Använd spåra ändringar och ställ in dokumentet så att alla dolda tecken visas. Då är det lätt att se dubbla mellanslag med mera.
  • Ha korrglasögonen på – Det vill säga att du inte nöjesläser utan går långsamt fram, ord för ord, mening för mening.
  • Var uppmärksam på inkonsekvenser så som idag eller i dag, ner eller ned, sån eller sådan. Skriv upp alla sådana ord under läsningen och konsekvenssök som det sista du gör.
  • Var uppmärksam på tempus. Inget kan förvirra läsaren som ologiska tempusbyten.
  • Sist men inte minst – Läs aldrig när du är trött.

Ett litet råd på slutet. Om du nu sitter där med ditt manus, som du jobbat hårt med, och funderar på hur du ska gå vidare. Tveka då inte att ta hjälp av redaktör och korrekturläsare om du inte har ett förlag i ryggen. Det vinner både du och din bok på.

Maria Freden Meyer – textarbetare, skribent, redaktör och korrekturläsare!
Hemsida: www.textbudskap.se
Facebook: @textbudskap

Gästbloggare- Agneta Österman Lindquist

Det började med en vilja att få lite bättre kondition. Vid nästan 60 års ålder bestämde jag mig därför lite oväntat för att försöka börja jogga. Trodde inte ens själv att det skulle gå, men testade ändå. Nu, tre år och många mil senare har jag till min förvåning klarat flera marathonlopp och även gett ut en bok. Om jogging, förstås.

De där första stegen i joggingskor ledde nämligen till något annat och mycket mer och större än jag kunnat föreställa mig. De där första snubblande joggingrundorna lade nämligen grunden till något helt annat. Jag blev inte bara hängiven joggare utan även författare. Och helt klart är den där boken inte den sista jag skriver. Det har varit alldeles för roligt och utvecklande. Men jag tar det från början: När jag kommit igång med regelbundna men långsamma rundor med gåjogg så anmälde jag mig till ett motionslopp. Det blev Tjejmilen till att börja med. Det var kul. Jättekul. Året efter blev det Göteborgsvarvet och till sist blev det galet nog en anmälan till Stockholm Marathon, med mytomspunnen målgång på Stockholms Stadion efter 42 kilometer på stadens asfalt. Det ville jag uppleva. Det blev min egen maradröm och jag startade då också min blogg

Bloggen blev på sätt och vis grundbulten till den bok jag nu gett ut även om boken har ett annorlunda format och delvis annat innehåll. För mig har det på något sätt blivit parallella resor, den ena i joggingskorna, den andra vid datorn. Det dröjde nämligen inte så länge innan folk började föreslå att jag skulle sammanställa min blogg och ge ut i bokform. Det fanns många som ville få inspiration för att börja röra på sig lite mer, lite längre, lite roligare. Utan krav på att springa fort eller tävla. Bara med en vilja att må bra och njuta av sina rundor.

Startsträckan var lång. Material och ideer samlades på hög i över ett år medan jag joggade vidare. Samlade erfarenheter. Bilder. Utkast. Ibland tvivlande jag – vem skulle vilja läsa om min resa från soffpotatis till marathonjoggare? Dessutom skulle väl den resan inte kunna fylla en hel bok. Eller…?

Så småningom växte det i alla fall fram en tanke. Boken skulle kunna innehålla flera delar med lite olika innehåll. Min egen resa från soffa till marathon var självskriven och även ett avsnitt med utdrag från bloggen. Dessutom ville jag ha ett par avsnitt med tips på sånt jag lärt mig längs vägen. Hur man kan motivera sig, positivt tänkande och kanske det där att välja skor… Ju mer jag funderade desto mer ville jag skriva om och dela med mig av. Jag hade bra bollplank i Facebookgruppen Team Snigel för folk som gärna springer, men inte vill springa fort.

Till sist var det dags att sätta igång på allvar. Jag fick tips om programmet Scrivener som skulle vara bra för att strukturera text. Laddade hem och provade och det fungerade perfekt för mina behov. Plockade in texterna där. Skapade avsnitt och underrubriker. Flyttade och flyttade om. Lade till och tog bort. Det blev många funderingar, kompletteringar och ändringar. Titeln fick jag hjälp med från Team Snigel – Långsamt är också framåt. Fick också hjälp med korrekturläsning och redigerade manuset en gång till. Och ytterligare en. Till sist kände jag mig ändå ganska färdig och började kolla nästa steg. Publicering.

Så här nära målet var jag otålig. Att vänta på att något förlag skulle vilja publicera funderade jag inte ens på. Egenutgivning skulle det bli. Skaffade ISBN-nummer och läste på. Kollade runt på nätet vilka olika leverantörer och villkor det fanns för print-on-demand för mig som ville ha låg startkostnad och göra mycket själv. Till slut valde jag något som heter Publit som jag trodde skulle passa om man bara kunde få fram tryckfärdiga filer själv. Kunde man det?

Efter att ha skrivit ihop ett helt bokmanus kändes det inte som någon orimlig utmaning att få det tryckfärdigt också. Jag skaffade det program som behövdes och gick igenom lite videokurser som jag hittat gratis på nätet. Det var väl inte helt okomplicerat, många nya begrepp att lära sig och inte alls som att arbeta med texter i vanliga ordbehandlingsprogram. Men det gick. Steg för steg växte min bok fram och till sist kunde jag skicka in tryckfärdiga filer och klicka på den där magiska knappen som det stod PUBLICERA på med stora bokstäver.

Kort därefter fanns boken att köpa på Adlibris, Bokus och CDON förutom i min alldeles egna lilla webshop. Och efter ytterligare någon vecka fick jag hem min första sändning med författarexemplar. Att packa upp en låda med sin egenskrivna bok är ett underskattat nöje kan vi väl konstatera. Värt varenda suck när bokstäverna inte gått min väg. En härlig känsla, helt enkelt!

Boken har nu sålts några månader och det har gått riktigt bra trots att jag är amatör även vad gäller marknadsföring. Sociala medier har dock varit en bra början, har blivit inbjuden till webinarium, fått boken recenserad i en lokaltidning och varit med på ett par marknader där jag sålt betydligt fler exemplar än jag vågat hoppas på. Efter några månader konverterade jag manuset även till e-bok eftersom en del kunder efterfrågat det. Och någonstans i detta växer det redan fram en ide till nästa bok. Det är dags att damma av mitt Scrivener och börja leka med bokstäverna igen. Det är ju så kul att skriva och ge ut en alldeles egen bok.

Faktiskt lika kul som att gå i mål efter ett marathon.

Agneta Österman Lindquist, författare
www.maradrömmen.se

Gästbloggare – Marita Brännvall – Skrivcoach/ Lektör!

Kan man lära sig att skriva skönlitterärt?

Genom åren har jag hört många personer säga att man inte kan gå en skrivutbildning och lära sig att skriva. Om man kan skriva, så kan man, annars ska man inte skriva. Det är en tråkig inställning. Man är inte född till författare. Liksom man inte är född till arkitekt, läkare eller veterinär. Träning ger färdighet, och man kan utveckla sig inom skrivandets konst på precis samma sätt som man kan utveckla sig inom så många andra saker.

Att gå en skriv- eller författarutbildning ger inga garantier. Det är inte en säker väg till utgivning på traditionellt förlag. Vad är det då? Jag har själv studerat nära sex år på olika skrivutbildningar, bland annat på Författarskolan vid Lunds Universitet. För mig var det ett sätt att äntligen ta mitt skrivande på allvar, att skriva varje månad, vecka, dag. Det var ett sätt att öppna ögonen för min egen text, att se min text ur andras ögon, att diskutera och vända på ord, meningar och upplevelser. Det var också ett sätt att bli en del av en värld full av hopp och skrivförtvivlan, att inse att jag inte var ensam med mina tankar och problem, hopp och drömmar.

Blev jag en bättre författare av utbildningarna? Utan tvekan, ja. Att ta sig tid att skriva på heltid i flera år är ett av de viktigaste redskapen för att bli bättre på att skriva. Men också att läsa, både publicerade och icke publicerade texter. Och att läsa många olika sorters texter och genrer. Och att diskutera texter, lära sig hur andra kan se på en text, hur deras förväntningar på olika texter skiljde sig från dina förväntningar.

Författarutbildningar handlar inte heller, som många verkar tro, om att stöpa alla författare enligt en särskild mall. När jag gick på Författarskolan vid Lunds Universitet var vi 22 elever. Alla skrev olika. Om vitt skilda saker. Ju längre in i utbildningen vi kom, desto större blev också skillnaden eftersom vi alla utvecklade ”vår stil och röst” mer och mer. Att alla som går skrivutbildningar skulle skriva likadant är en myt.

Givetvis måste du inte gå en kurs eller ett program för att lyckas som författare. Det finns många författare som aldrig satt sin fot på en författarkurs. Du kanske kan få ihop alla de där skrivtimmarna ändå, du kanske kan läsa och diskutera böcker och texter med personer i din närhet. Eller så kan du skriva i det tysta i ett par år, läsa mängder med böcker, och lära dig massor genom detta (som ju också är en form av utbildning, även om du inte studerar på en kurs eller ett program och får ett betyg på papper).

Så, till frågan: Kan man lära sig att skriva skönlitterärt? Även om man inte föddes med pennan i handen? Ja, givetvis!

Kan man lära sig att skriva skönlitteratur som fångar, är tydlig och intressant. Ja!

Kan alla bli bästsäljande författare eller skriva så bra att de får Nobelpriset i litteratur? Nej. Alla kan inte bli Astrid Lindgren eller Hjalmar Söderberg eller Selma Lagerlöf. Men du kan kämpa och bli det bästa som du kan bli inom något som du älskar. Till exempel att skriva.

Det finns inget fult i att gå en skrivutbildning eller en författarutbildning. Du går utbildningen för att ge dig själv den tid du behöver för att utveckla dig och göra det du brinner för, för att du tror på dig själv och tar din dröm på allvar.

Jag rekommenderar alla som älskar att skriva att gå en kurs. Eller två. Eller flera, ja, så många du hittar. Det finns alltid något nytt du kan lära dig. Genom att träffa nya människor och diskutera dina texter med dem. Genom att skriva massvis varje dag. Genom att läsa böcker som du kanske aldrig hade kastat ett öga på om det inte vore för den där kursen.

—————————————————————————————————-

Jag heter Marita Brännvall och jobbar som skrivcoach, lektör och manusutvecklare. Jag spökskriver också texter, samt skriver för tillfället på en egen roman samt är medförfattare till en barnbok. Min stora passion har alltid varit att skriva, läsa och prata om text. När jag var åtta, skrev jag i min dagbok att jag skulle bli författare. Där började min karriär. För den tanken höll i sig, år efter år. När andra satt och lyssnade på läraren på lektionerna, satt jag och funderade på berättelser. När andra räknade matte, gömde jag en skrivbok i matteboken och skrev berättelser istället. Idag jobbar jag med att uppfylla min dröm, och med att hjälpa andra att uppfylla sin skrivdröm.

Hemsida: www.maritabrannvall.com
Facebook, Instagram & Twitter: @maritabrännvall

Gästbloggare – Lektören Sharon Elbaz

Varför vill du bli författare?

Det sägs att var tredje svensk vill ge ut en bok, men någonting som varje blivande författare måste fråga sig, enligt mig, är:

Varför vill jag bli författare?

Personligen har jag frågat mig själv den frågan över en miljon gånger, ibland flera gånger om dagen. En del dagar har jag ett svar på frågan, andra månader har jag inte något svar alls på den frågan.

Så, varför vill du bli en författare (för jag antar att det är just det du vill eftersom du läser den här bloggen)? Om ditt svar är för att du vill bli berömd och tjäna mycket pengar, ja, då måste jag tyvärr säga att du valt helt fel karriär. Du har större chans att bli rik på hundra andra sätt än genom att författa.

”Men titta på J. K. Rowling och – ”

Låt mig avbryta dig där. Ja, det är sant att det finns författare som tjänar miljoner på sitt skrivande, men den delen är så liten att du troligtvis har en större chans att hitta en trisslott på gatan och hamna i TV4 och skrapa triss än vad du har att börja tjäna miljoner på ditt skrivande. Det är den tuffa och beska sanningen. Jag är ledsen om jag är den som är först med att kläcka det för dig.

Så, om det är kändisskap du är ute efter så är det enklare att göra någonting dumt och filma det. Det kräver mindre blod, svett och tårar.

Men! Tillhör du däremot gruppen som säger:

”Jag vill bli författare för min kreativitet kommer dö en långsam och plågsam död om jag inte får skriva!”

eller

”Jag vill ha en inverkan på världen med mina ord. Om jag bara får öppna ögonen på en enda människa genom att presentera denne för ett nytt tankesätt med mina texter.”

eller

”Jag vill bara berätta mina berättelser för att göra mina karaktärer rättvisa. De är värda mer än att få vara kvar i mitt huvud.”

ja, då har du valt helt rätt bana och jag välkomnar dig till detta slitsamma och ifrågasättande yrke! Välkommen. Om du har tur så kommer ha hen en, max två, hårstrån kvar på huvudet efter att du slitit ut alla de andra under skrivprocessen.

När jag sitter här och skriver så ser jag hur deprimerande jag låter. Jag vill bara att du ska veta en sak. Det är inte lätt att vara en kreativ själ. Många kommer att se ner på dig för att du inte skaffar dig ”ett riktigt” jobb. Att du ”bara sitter hemma och inte gör någonting”. När jag har pratat med olika författare så hade de sagt att de flesta i deras omgivning inte förstår dem, men att de haft någon som stöttat dem. Och det är viktigt. Det är därför som det är så kul att du hittat hit, att du hittar likasinnade människor som kan förstå dig och vad du går igenom i skrivandet av en bok. Författarskapet är inte en säker grund och kommer med många risker.

Så dagens tips kommer här. Jag skulle uppmana dig att finna en person i din omgivning. Det kan vara ett syskon, en vän eller en onlinevän, men bara någon som kan finnas där och ge dig stödet som du behöver när du skriver. Det kommer bli tufft. Att skriva en bok är tufft. Det kommer troligtvis vara bland det tuffaste du har gjort, men det kommer att gå.

Så, jag ställer frågan igen:

Varför vill du bli författare?

Jag har hittat mitt svar. Har du hittat ditt?

Lite om mig

Mitt namn är Sharon Elbaz och jag jobbar som lektör och manusutvecklare, samt är färdigutbildad bibliotekarie i januari 2020. Jag driver en Youtubekanal där jag har serien En Bok Blir Till som går igenom alla delar i skrivprocessen, från idé till färdig bok. I september debuterar jag, tillsammans med en författarkollega, med ungdomsboken #mefreakingtoo. Vill du veta mer om mig så kan du antingen besöka mina sociala medier eller min hemsida. Kanske ses vi också på bokmässan?

Sharon Elbaz

sharonelbaz.com

 Instagram och Facebook: @sharonelbazmanusutvecklare

Youtube kanal: https://www.youtube.com/channel/UCxPaevAG9_7rnO7FtUpZN_A