Bloggning?

Som du märkt har bloggen varit tyst.

Varför?

För just nu pågår redigeringen av ”En hemlighet förde mig hit”.

Korta vloggar och inlägg hittar du på Instagram just nu.

I will be back.

Kram Lisa White

Manuset kommer snart tillbaka för redigering!

Den här månaden har jag blivit lovad att mitt manus kommer åter för redigering och nu hoppas jag att det stämmer för jag är laddad men också lite smått stressad då den ska släppas i maj.

Det här är första gången jag släpper en roman med ett förlag och deras rutiner är jag inte bekant med ännu. För att inte understryka att jag är en kontrollfreak som gärna vill att allt sker nu, så har jag fått jobba lite med både mitt tålamod och mina stressade nerver.

Det är väldigt spännande att få tillbaka manuset. Undrar om hon kommer att slackta mig levande eller finns det partier som är riktigt bra. Det är många funderingar och frågor som rör sig i huvudet. En sak som har hänt den här månaden när jag har fått vänta, är att mina andra manus ligger lite på vänt. Det krävs så mycket energi och tankeverksamhet att skriva ett manus, den som säger att det är lätt … ljuger för dig, iallafall om det ska bli ett bra manus. Jag står just nu på en platå av ingenting. Jag vill kasta mig över mitt råmanus som utspelar sig i Örebro, men jag orkar inte, så nu hoppas jag att mina lediga torsdagar och fredagar nu i februari och mars ska ge mig mer energi och lust.

Men jag är verkligen lyckligt lottad. Jag har ett förlag och en redaktör som tror på mig 100%, jag har en man som ställer upp så fort han ser att jag behöver hjälp och råd och fick han bestämma skulle jag säga upp mig idag och skriva på heltid. Hur många har det så? Men jag är inte sån. Jag gillar att jobba och jag vill ha en god och trygg ekonomi utan att behöver känna ett krav. Förstå mig rätt nu. Krav på deadlines och prestation är en sak, men att min man ska behöva försörja mig om jag inte lyckas producera böcker, det är ett krav som är för tidigt för mig att behöva utsätta mig för. Trots att det skulle vara drömmen att få skriva på heltid, så är jag övertygad om att tiden kommer när det är rätt för mig.

Med 8 dagar kvar på månaden och avbitna naglar så ser jag framemot återkoppling om mitt manus för boken ”En hemlighet förde mig hit”.

To be continued …

Kram Lisa

Morgontimmarna är guld värda

Bästa tiden för mig är när jag vaknar tidigt och ingen annan är vaken. Då sätter mina tankar igång och energin är på topp.

Bästa skrivtiden på dygnet har alltid varit på kvällen och just nu jobbar jag så intensivt på dagarna att jag är helt slutkörd när tiden för att skriva kommer. Så istället har jag försökt att skriva ca 20 minuter på morgonen och vissa dagar fungerar det, så har du inte provat att skriva innan jobbet, så skulle jag rekommendera det om du har ont om tid och energi.

Då skrivningen har hamnat sist på min lista har jag tagit mig en lång funderare och jag har nu valt att ta ledigt på torsdagar och fredagar i 4 veckor för att se om jag kan vara mer produktiv och få tillbaka min energi.

Jag pratar mycket om energi och det är viktigt för mig. Jag har väldigt mycket energi och känner lätt av andras energi vilket kan vara extremt ansträngande om omgivningen inte mår bra, då blir jag väldigt påverkad. Jag är en glad skit och skrattar mycket vilket är min räddning men på senaste tiden så känner jag en förändring. Jag hoppas att dessa lediga dagarna ska ge mig tid för reflektion och få tillbaka min energi. De här fyra veckorna kommer att vara avgörande för mig.

Hur gör du för att få energin att räcka till?

Kram Lisa

Bokmässan 2019

Jag har världens bästa förlag. ”Nicole Publishing”. För de/ Nicole satsar verkligen på författare. Nu har hon bokat in så jag ska få delta på bokmässan med min kommande bok. Det här är stort för mig. Jag har aldrig varit på bokmässan, trots att jag sagt varje år att jag ska i väg och nu händer det fast upplevelsen blir något annorlunda, bra annorlunda … Mycket bra annorlunda. Det här är en chans att få träffa likasinnade människor i en fantastik och intensiv miljö.

Har du varit på bokmässan? Ska du på årets bokmässa?


Bildref
Fredrik Sandberg/TT

Jag kommer att uppdatera er med plats och lite andra nyheter när vi närmar oss men just nu vill jag mest njuta av att jag faktiskt ska dit. Wow!

Andra saker som händer framöver, förutom att jag snart får tillbaka mitt manus för redigering så planerar jag att göra lite längre vloggar och fortsätta uppdatera kortisarna på Instagram för det verkar ni gilla och jag hoppas att kommande vloggar ska vara roliga och intressanta. Har ni några tips eller ideér vad ni skulle vilja se i vloggen, så ut med det bara …

Min youtubekanal finner du i länken. och där finner ni vloggarna i helhet https://www.youtube.com/channel/UCSdRq896J1ufs8BCgNwNQWg

Kram Lisa White

The end!

När jag började skriva min debutroman ”En hemlighet förde mig hit” så skrev jag första kapitlet som utspelade sig ett år före resten av boken. Jag hade alltså egentligen slutet först med en cliffhanger, dvs hemligheten skulle inte avslöjas här utan det skulle läsare få reda på i boken. Det var så handlingen kom till mig. Mer visste jag inte om handlingen än det när jag började skriva och jag hade inte heller jobbat så mycket med skrivprocessen heller vilket gjorde att det tog mig flera år att färdigställa boken. Nu ska jag väl också säga att jag hade otroligt mycket ”arbete i det normala livet” och inte så mycket tid i början heller att fokusera på manuset och det är tyvärr mångas verklighet som drömmer om att debutera och jobba som författare, så det är inget konstigt.

Jag fortsatte att jobba med manuset på helger och kvällar och under tidens gång så utvecklades handlingen och min skrivprocess kickade igång. Lösa trådar och nya karaktärer uppstod och när jag kände att jag kunde börja knyta ihop alla lösa trådar så hade jag kommit till mitt näst sista kapitel.

Här körde jag fast och manuset blev vilande i månader. Så pass länge att jag fick börja läsa om hela boken för att fräscha upp minnet och då slog det mig. Mitt första kapitel var egentligen slutet på boken, med några omskrivningar förstås så att resten av manuset passade in. Men nu efteråt så kan jag se att jag faktiskt hade skrivit slutet först utan att veta om det.

Det jag lärde mig av det här är hur lätt det är att ”köra fast” i sitt manus om man inte är öppen för förslag och låter processen styra lite grann, eller mycket … Bara för att du har en plan från början så måste du ibland vara flexibel och tänka utanför boxen. Våga kasta om kapitel, skriva om, kassera och fortsätt att skriva.

Idag har jag många ”slut” uppskrivna som bara väntar på att bli bok och vem vet, slutet kanske är början av en bok eller mitten. Det spelar ingen roll så länge du fortsätter att skriva och ge dig själv lite utrymme för ändringar.

Kram Lisa

Jag var livrädd!

När jag skrev mitt första manus var jag fast i bubblan av processen. Tänkte inte så mycket på att andra skulle läsa mitt manus och jag tänkte verkligen inte på att någon skulle gå in och ha åsikter om den. Jag var lyckligt ovetande får jag nog säga.

När jag väl skickade in mitt manus till en redaktör för kommentarer för några år sedan var jag livrädd, det här gällde för manus noll som jag kallar den. Det första stora manuset jag skrev. Mitt lekmanus som nu ligger i ett säkert förvar här hemma. Om den någonsin kommer att se ljuset kan jag inte svara på, men jag är så glad att jag skrev den, trots att det tog mig 5 år. Den fick jag otroligt mycket feedback på. Jag gjorde alla fel man kan göra. ALLA. På 6 sidor hade 121 kommentarer, många var upprepande av att jag gjorde fel med talstrecken men ändå, det fanns många andra fel. Hon var otroligt lärande och ödmjuk vilket gav mig hopp i stället för mer rädsla.
De 6 sidorna hon kommenterade lärde jag mig så mycket av. Jag visste att hon skulle ha en del att säga till om, men det här blev ett häftigt uppvaknande. VAD FEL JAG HADE. Det förändrade mig helt, då förstod jag att det är som vilket jobb som helst. Du måste träna på uppgiften för att kunna bli bättre och jag tränar på det varje dag!

När jag sedan skickade i väg manus 1, så greps jag av panik. Jag gick igenom alla känslor och intalade mig att det inte spelade någon roll om vad hon tyckte. Men det var så långt ifrån sanningen jag kunde komma. Jag föreställde mig att hon läst manuset och kastat det i papperskorgen, redan efter några dagar. Ja … min självkänsla kanske inte alltid är på topp och det här gällde min dröm, mitt framtida liv. När jag fick svaret efter några dagar så var det som en sten släppte, en sten som jag släpat med mig hela livet. Det blev ett kvitto på att jag faktiskt kan och att jag ska ta vara på den här chansen. Vilket jag nu gör varje dag!

Testläsare, lektörer, redaktörer, osv är så viktiga. Här har du personer som inte har några känslomässiga kopplingar till ditt manus och kan på ett objektivt sätt se vad som behöver fixas. För det finns inget manus som är felfritt och om du nu tror att ditt manus är felfritt, så är DU i stort behov av dessa personer. Det är inget fel att vara nöjd med sitt manus, du ska vara stolt över ditt verk men du ska även vara öppen för förslag på ändringar som kan göra ditt manus ännu bättre. Ta det inte personligt!

Kram Lisa