Manus, manus, manus …

Jag vet. Det har varit dålig uppdatering på bloggen den senaste tiden och det svider lite att jag inte riktigt får tiden att räcka till för allting som jag önskar.

Jag jobbar mot en deadline. Den 31 dec ska mitt manus vara färdigskrivet och jag inser att ska jag hinna få klart den till hösten 2020 så bör även redigeringsomgång ett och gärna två vara klar då också. ”No pressure”.

Sedan har jag en del signeringar att utföra under november. Det här är någonting som jag nu gör med en annan författare och jag måste säga att vi har riktigt kul tillsammans, speciellt när ni läsare kommer och hälsar på oss. Så vill du träffa oss så kommer vi att vara i Västerås, Örebro och Köping. Håll utkik på Instagram eller Facebook.

Efter boksläppet har jag legat lite lågt. Det nya manuset tar upp all min tid och bokmässan var en total urladdning. Men jag hinner fortfarande se era fina kommentarer om boken ”Jag är såld på dig” och ”En hemlighet förde mig hit.” Jag blir så glad när ni återkopplar till mig med vad ni tycker. Det betyder mycket. Sen att ni fortfarande är så snabba med att läsa ut boken, det ska ni ha SMISK för. Hahahahaha. Jag hinner inte skriva så fort som ni läser. Men det måste betyda att det är lättläst och att ni gillar det ni läser. Så stort tack!

Jag har även fått frågan om att hålla utbildning inom romance-kurser vilket gör mig supertaggad. Jag har skapat många olika utbildningar och lett dem i många år tidigare och att nu få chansen att gör en utbildning utifrån mina egna erfarenheter inom just ämnet romance känns magiskt. Mer info kring det kommer.

Tills vi hörs igen önskar jag er en underbar höst!

Kram Lisa

Gästbloggare Jennifer Troëng, Senior Advisor PR/Communication

Jag börjar med något som väldigt många blandar ihop.

Vad är reklam och vad är PR?
Du står i en bar. En person kommer fram och du säger ”Jag är bra”. Det är reklam. Du står i en bar en person kommer fram och säger ”Jag har hört att du är bra”. Det är PR.

Och det är PR som den här bloggen kommer att handla om.

Under de senaste 20 åren har jag jobbat med kommunikation och PR inom ett helt gäng olika branscher och med oerhört olika personer och verksamheter men alla med samma mål; att nå ut med just sitt budskap. Att synas. Att vara någon som det pratas om, i för just dem, rätt sammanhang.

Det låter så enkelt. Men det är något som kräver både mycket tid och tankeverksamhet. I dagens samhälle så händer det väldigt mycket saker hela tiden. Vi möts ständigt av olika budskap som vill att vi reagerar eller agerar. Köp, sälj, skänk eller tyck till. Ett brus som aldrig sover. I detta brus ska man bryta igenom. Nå ut. Bli någon som det pratas om. Hur gör man det?

Om du är författare så är du ditt eget varumärke. Det handlar om dig. Vad du gör, hur du gör det och när du gör det. Du är du, men du är också ett persona, en författare. Varför ska jag prata om just dig? Och vad vill du att jag ska säga om dig och din bok när jag träffar andra? När jag sitter i kafferummet med mina kollegor och berättar om dig och din bok – vad ska jag säga då? Det är det första du ska fundera över, om någon pratar om dig och din bok, vad vill du att de säger då? Vad är det som gör dig och din bok speciell, hur sticker den ut från alla andra böcker som skrivs, för det är ju trots allt ett par stycken. Är det ett sammanhang, en historia, en plats eller något annat som är unikt i din bok som gör att du kan berätta en historia runt det. En historia som andra vill berätta vidare.

Människor älskar bra historier. Se på dig och ditt författarskap som en historia som ska berättas. Det är ju det du gör i din bok, men det ska också berättas en historien om dig själv och den bok som du har skrivit. Den historien är din PR plan.

Jag kan berätta för dig exakt vilka kanaler som finns och hur du ska bygga upp dessa kanaler. Att det är bra med sociala medier, att vi ska skicka pressmeddelanden och sitta i morgonsoffor. Men har du inte en historia att fylla dessa kanaler med, så är det ingen som kommer att komma ihåg dig eller ge dig uppmärksamhet.

Mitt jobb är att hjälpa dig att skapa din historia och därigenom ditt varumärke. Att just du och din bok blir ett samtalsämne runt kaffebordet på så många arbetsplatser som möjligt. Att bokcirklar lägger ut i sina flöden att de läser just din bok efter att de har hört din historia, uppleva att personer som sitter bakom mig på bussen berättar för sina vänner att de läser just nu din bok eller att någon lägger ut i sitt facebook flöde att ” jag hörde om den här författaren, är det någon som vet var jag kan läsa mer…”. Skapa brus. En historia som skapar ett samtal som bygger kännedom om vem du är och vad du skriver. Så bygger vi ett varumärke.

Frågor och svar
1 : Hur ska jag göra för att sälja mer?
Tyvärr finns det inte en magisk formel som säger att om du bara gör så här så kommer du att sälja. Det det du kan göra är att skapa uppmärksamhet runt dig och din bok på olika sätt. Att bygga ett varumärke är ett långsiktigt och tidskrävande jobb. Inget som bara händer, att sälja kräver målfokusering och hårt jobb.

2: Dina bästa tips för marknadsföring.
Att ha en strategi och följa den. Tänk igenom ordentlig vad det är du vill göra och håll dig till planen. Justera lite när det behövs men ha en plan och en strategi. För det är i långsiktighet som vinningen ligger.

3: Vad kostar det?
Det beror helt på vad du vill göra, hur du vill göra det och vem som ska göra det. De flesta konsulter inom PR och marknadsföring jobbar på timme och då kan man välja hur mycket stöd man vill ha och vad man vill ha stöd med.

4: Vad är fördelarna för författaren?
Att de kan berätta en historia. Att jobba med PR och marknadsföring är att berätta en historia som folk reagerar på och kommer ihåg.

5: Vad innebär det, överlag? Att man bygger sitt varumärke. Skapar igenkänning och därigenom säljer.

6: Är det tidsbegränsat?
Klart det påverkas av kostnaden, men frågan är får jag en tidsplan av dig vad som ingår och uppnås? Uppdrag kan helt klart vara tidsbegränsade. Exempelvis om man vill ha stöd med en lansering. Då är det en punktinsats under en begränsad tid. Sen kanske man vill ha stöd med någon timme i veckan eller månaden för medierelationer eller utformning av strategi. Och så avtalar man om det.

Jennifer Troëng
Senior Advisor PR/Communication

TROËNG JOHANSSON
consulting ab
www.troengjohansson.se

Bokmässan i bilder

Tack till alla som besökte mig och mina författarkollegor i montern!!!

Stort tack till förlaget Nicole Publishing och till Nicole, vilken grej!!!!!

Gästbloggare – Författaren Nova Ling

   Att skriva på ett annat språk är ett slags litterärt experiment. Svenskan var språk nummer fem som jag behövde lära mig. Oftast får man tydliga intryck av olika språk. Och jag minns att ett av mina allra första intryck efter mötet med just skrivsvenskan var: De har ord, långa som Rivierastränder! Hur ska jag lära mig det här?? Ordet ’födelsedagskalaset’ blev till en mardröm. Rena rama f-ordet som inte hjälpte att förstå från vilken sida jag skulle ta tag i det för att till slut kunna det. Sedan var det ’länskommunikationscentralen’. Och dråpslaget blev ’trettiotvåtusenfemhundrasjutton’. Men vad sjutton också! Det var som om någon på måfå skrev bokstäver som flög genom huvudet – kjughdsufygölvjmwjhdfoihf – sedan betraktade sitt verk och tänkte: Det räcker, det blir nog bra så.

   Allt detta hände innan jag lärt mig sammansatta ord.

   Nästa etapp var när tv-tittande började tjäna ett tydligt syfte: att hinna översätta alla ord i undertexter innan de försvann. Jag satt med ett lexikon uppslaget och bläddrade som en galning samtidigt som på tv-skärmen Buffy slogs mot ett gäng vampyrer. Tror, jag hade det jobbigare än hon.

   När man kommer lite längre på vägen in i ett annat språk börjar man äntligen se genom grova drag: förstår humor, ordvitsar, referenser. Kan leka med språket. Ett citattecken i ett annat citat blir som att titta i en spegel genom en spegel. Man kan få ord att bilda gåtfulla konstruktioner – meningar med många meningar. Ett exempel: En dödlig skönhet. Någon tror att det är en femme fatale, en livsfarligt vacker kvinna som drar en in i trubel. Någon annan tycker att det är chernobylbranden i nattens mörker. Sammanhanget är viktigt, men tolkningar ger det ännu mer dimension.

   Ett annat exempel: Med var ny dag är jag närmare till Gud. Pessimistiskt? Filosofiskt? Beror det på sammanhanget eller vill jag ha alla möjliga betydelser med?

   Och nu till slut: Du är inte ensam.

   Vad betyder det för dig? Tänk på det ett ögonblick.

   Det är inledande meningen i baksidestexten till tryckta varianten av min debutbok Konsten att lämna en psykopat. Ihop med titeln får vi sammanhanget för att kunna tyda den meningen. Jag har tänkt mig minst tre olika betydelser att fylla den med: 1. På alla möjliga ställen finns det andra i liknande situationer; andra som lyder i det tysta eller försöker göra nånting. 2. Det finns någon som kan hjälpa dig; du behöver inte gå igenom det ensam. 3. Runt dig finns andra människor – dina barn, din familj – som du har ansvar för; de behöver dig för att klara sig; du lider inte ensam, utan de gör det med dig; och då får du inte ge upp – du måste rädda dem.

   Vad har du sett i meningen ’Du är inte ensam’? Var det nånting av det jag menat? Allt jag menat? Var det något eget, som jag inte ens tänkt på?

   Nyss har vi skrivit något tillsammans – du och jag.

   Det är en slags magí att skriva böcker tillsammans med läsare. De skrivna verken blir inte till något slutgiltigt, utan ändras med tiden, och med de människorna som läser.

   Det kan gå hur galet som helst. För språk är ett levande verktyg. När Agata Christie skrev A Murder is announced tänkte hon låta allt annat än vulgärt. Vad hör vi när vi läser i vår tid: ”… it’s my own particular, one and only, four-starred Pussy. The super Pussy of all old Pussies.” (givetvis sagt om Miss Marple)?

   Boken kom ut i 1950. Det som menas är egentligen en gammal dam. Jag har inte behövt förklara det, för det förstår man själv… Eller?

   På tal om oanständigheter och svordomar. De båda redaktörerna som jobbat med manuset till Konsten att lämna en psykopat menade att det är för många svordomar och rasistiska inslag som läsare skulle reagera på. Jag säger: Bra! För om läsare skulle läsa allt detta och ha lite mysigt, då är det något som är fel här, med tanke på ämnet. Samtidigt, jag kan ju inte ställas till svars för det som en av karaktärerna säger. Han är en rasistisk, svärande skitstövel. Så är det bara.

   Ja, det ska sväras, och det ska bli drama. Men det ska också finnas hemligheter bakom det självklara. Hemligheter som kan läsas bara med hjälp av ledtrådar. Gåtor som kräver detektivarbete. Allt gömt på ett annat plan inbyggt i texten.

   Om man läser noga upptäcker man det till slut.

Nova Ling, författare

Blogg: https://novaling.blog/
Instagram: https://www.instagram.com/novaling.blog/
Twitter: https://twitter.com/NovaLing2

Snart är det bokmässan!

Oj, oj. Nu börjar det närma sig den stora dagen då jag ska vara med på bokmässan för första gången och dessutom får jag med mig två titlar, varav 1 st som jag släpper på plats. Det här är både spännande och nervöst!

Jag är uppvuxen med tron om att vägen till en mans hjärta är via hans mage och om jag ska kolla resultatet via min man så är det i alla fall sant. ”Wink, wink”
Så med det sagt hoppas jag så klart att det kommer att gälla för bokälskare också …
Då jag har give-aways till er som köper min bok. Se provbakningen nedan.

Du hittar mig, min man, förlaget och underbara förlagskollegor i monter: B03:65.
Hoppas vi ses <3!

Gästbloggare Petronella Simonsbacka, författare

Att göra bok av sin blogg

Jag startade min blogg på temat Livshunger 2015 när jag fick äggstockscancer. Det var ett sätt att både berätta om cellgiftslivet för andra och att själv föra dagbok. Fyra år senare gavs boken Livshungrig ut av Saga Egmont förlag. Resan från blogg till bok var lång, men naturlig. Att blogga är också en form av skrivande. För vissa är det rent självbiografiskt, för andra verkar det mer handla om att skildra livet som man önskar att det vore – alltså bloggen kommer närmare skönlitteraturen i sin form. Inläggen kan ses som ett kapitel på vägen i en lång, lång berättelse som skildras i ett kort vindlande inlägg i taget. 

Om ett par veckor släpps Ariton Förlags antologi ”Skriv om ditt liv” där 11 författare berättar om hur de skrev om sitt liv. Mitt kapitel handlar just om att göra om bok av sin blogg. Det är förvånansvärt att inte fler gör det. Ja, en hel del bloggare blir författare och ännu vanligare är det att författare startar bloggar, men ändå … … det är sällan jag ser själva bloggmaterialet i kommande böcker. Varför inte? I denna tid när allt fler lyssnar på böcker istället för läser dem och bloggare börjar inrikta sig på poddande istället, var är det skrivna ordet som mest välläst och aktuellt? Förmodligen i någon av alla de tusentals bloggar som varje dag hittar nya läsare.

Livshungrig blev min andra publicerade kortroman. Jag gillar kortromaner. Det känns som ett styvmoderligt behandlat format och jag övar mig på att skriva längre, för att passa in. Det verkar ärligt talat inte gå så bra för kortromaner. Jag ser dem sällan på toppen av listorna. Men ändå. Formatet är så behändigt. Man kan lyssna igenom en kortroman i ett svep utan uppehåll. Det är omöjligt med en längre bok, om inte annat kallar naturen. Läser man på papper så är en kortroman en nätt liten lunta, som också lämpar sig för sträckläsning. 

Det som finns i boken Livshungrig, som inte finns i bloggen är en bit av min själ. Jag visar det som finns inuti hjärta och hjärna, sådant som man kanske inte får fram i en blogg, om man inte möjligen bloggar poesi. Det som finns i bloggen, men inte i boken, är spänningsmomentet. I bloggen fanns och finns den verkliga möjligheten att jag dör i slutet. I boken kan läsaren vara hyggligt övertygad om att jag överlever, eftersom jag ändå skrev boken. Och om någon tvekar är det bara att googla. Jag bloggar ju.

Petronella Simonsbacka. Författare.
Hemsida: www.petronellasforfattarliv.wordpress.com

Gästbloggare Sofia Fors, krönikör och gymnasielärare

Vi pratade lite om barn och sa att det kommer när det kommer.

Sedan höll vi på så i flera år.

Tills vi insåg att det faktiskt inte blev några barn gjorda alls, hur vi än försökte.

Då påbörjade vi IVF och efter flera år av ofrivillig barnlöshet, hormonbehandlingar med sprutor och smärtsamt äggplock, fick vi äntligen vår lilla dotter. Det kanske låter som en kliché, men i samma sekund som jag såg henne i förlossningssalen så utbrast jag ”Hon är fan det vackraste jag har sett i hela mitt liv”! Hon var röd, skrynklig och full med en massa kladd (och rätt så ful egentligen) – det har jag ju sett på bilder – men för mig var hon inget annat än utsökt och underbar.

Bebislyckan var total.

Vi som hade försökt så länge.

Längtat så länge.

Nu var hon äntligen här. Vår lilla Anna Viola Rose.

Där och då trodde vi nog att det som skulle komma härnäst var den bästa tiden i vårt liv. Men mitt i all bebislycka gick vår familj sönder, vi trasades ner till ingenting och det var bara vårt eget fel.

Innan lilla Violas ankomst så jobbade min man och jag.

Vi jobbade och jobbade och jobbade. Sedan jobbade vi lite till.

Han som egenföretagare och jag som sportjournalist och krönikör.

Det var egentligen lite tragikomiskt när vi skulle köpa hus. Mäklaren undrade om vi ens pratade med varandra. Hon fick ett svar av mig och ett annat av min man och sedan ett tredje av mig igen när hon ringde tillbaka efter att ha pratat med min man… osv…

Vi kanske skulle ha insett då, att vårt hektiska liv inte skulle hålla i längden, när mäklaren fick medla mellan oss för att vi varken hade tid att träffas eller tid att prata i telefon.

Men, istället för att lugna ner oss så tyckte vi att det var en bra idé att börja renovera vårt nya hus.

Mitt i renoveringen kom vår dotter och vi älskade henne så innerligt. Men sömnlösa nätter och hårt jobb tärde på min man och plötsligt slutade han renovera, slutade prata, slutade älska sitt jobb, slutade hålla i vår dotter, slutade hålla i mig, slutade umgås med familj och vänner och slutade vara glad.

Den där busiga retstickan som alltid fick mig att skratta fanns plötsligt inte.

Kvar fanns bara en mörk skugga av den man han en gång var.

Hans mage kraschade, hans humör var oberäkneligt, han fick domningar i armarna, ett tryck över bröstet och han hade smärta i kroppen. Han kräktes varje dag och han grinade när han inte orkade göra enkla saker som att ta bilen till affären eller leka med vår dotter.

En dag, efter otåliga läkarbesök, var det en läkare som sa ”du har utmattningssyndrom”.

Det var som om världen rämnade under våra fötter, men alla pusselbitar föll på plats och vi förstod vad vi hade att göra med. Men bara för att vi förstod betyder inte det att vägen tillbaka var enkel.

Under mer än ett års tid har vår familj varit trasig. Många stunder har jag tänkt att jag ska ge upp. Ta min dotter och flytta. Jag anar att min man har tänkt samma sak. Mediciner har testats, utredningar har genomförts och allt har ställts på sin spets fler gånger än vad jag kan komma ihåg. 

Vi som aldrig bråkade förut – vi diskuterade i lugn ton och kom fram till saker gemensamt – kokade nu av ilska när vi var i samma rum. Grinade tillsammans flera gånger i veckan. Ställde oss gång på gång frågande till livet och hur vi skulle överleva detta.

Ingen av oss hade tidigare upplevt psykisk ohälsa på så nära håll.

Men vi tog oss igenom mardrömmen.

Vi tog lärdom av den.

Jag har skolat om mig till gymnasielärare för att kunna vara mer närvarande och min man har lärt sig att hantera stress på ett mycket mer hälsosamt sätt.

En ADHD-utredning i vuxen ålder har även gjort så att han har fått förståelse för sig själv. Vem han är och varför han har svårt att varva ner. Det har varit hans räddning.

Min räddning kom en dag i somras när jag satt ensam i vardagsrummet och hade tagit fram datorn. Jag hade inte skrivit någonting under hela mammaledigheten, men helt plötsligt flödade orden ur mig. Det var som om alla känslor som far genom kroppen och alla tankar som mal i huvudet hittade ut genom mina fingrar och jag kunna omvandla den energin till någonting kreativt och produktivt.

Tidigare handlade skrivandet alltid om sport och jobb, men nu handlar skrivandet om välmående och Sofia-tid. När jag har lagt min fina dotter på kvällen och min man gör sig redo för sängen så sätter jag mig ner framför datorn och skriver på mina bokmanus, mina krönikor och min poesi.

Det är så fantastiskt, för orden fortsätter att flöda fram. Det är som en aldrig sinande brunn av fantasi och ordlek.

Dessutom, sedan jag började skriva, har jag och min man dessutom fått tillbaka mycket av vår tidigare relation. Det beror säkert på en massa andra saker, men samtidigt vill jag tro att skrivandet hjälper mig att ha tålamod, hjälper mig att bearbeta allt vi har gått igenom och hjälper mig att se framåt istället för att älta det som nu förhoppningsvis ligger bakom oss.

Skrivandet är som ett hälsosamt sätt att bearbeta ett trauma, och förhoppningen är att det, någon vacker dag i framtiden, kommer att mynna ut i en bok som kan hjälpa andra att förstå manlig psykisk ohälsa.

Sofia Fors, krönikör och gymnasielärare
www.forsenbrusarupp.se

Skriva med eller utan musik!

Jag älskar att skriva när musiken skrålar i öronen och min musiksmak är väldigt blandad. I mina listor hittar du Ellie Goulding, Rolling Stones, Prince, Kiss, Y&T, Police, White Lion, Lady Gaga med mera.

Hårdrock har varit en stor del av mitt liv och jag kan verkligen uppskatta deras sätt att på några meningar skapa romantik som verkligen berör, liksom många andra. Men just hårdrocksartisterna värmer extra inom mig och många av mina scener i mina manus kan enkelt kopplas ihop med dessa låtar direkt när de spelas upp.

Att sitta helt tyst utan några ljud är någonting jag inte är särskilt bra på, det går, men jag föredrar att ha musik eller TV i bakgrunden och till mitt första manus delade jag även min spellista på Spotify med just namnet ”En hemlighet förde mig hit”.

Sen när det kommer till att läsa i stället, då vill jag inte ha musik. Jag kan sitta på platser där ljud förekommer men vill inte ha musik i öronen, det stör min koncentration.

Vad föredrar du när du skriver eller läser?

Kram Lisa White

Förlaget stal mitt manus!

När jag gick ut med att jag hade skrivit på mitt första bokavtal så var det flera aspirerande författare som tog kontakt med mig och en fråga som dök upp MÅNGA gånger, otroligt många gånger var just:

”Tänk om förlaget stjäl mitt manus?”


Nu handlade frågan inte om mitt manus utan frågan handlade om en rädsla för att ett förlag skulle tacka nej till deras manus och sedan stjäla det.
Det här hade jag inte tidigare hört talas om och det blev en chock för mig när så många delade samma rädsla. Vill även påpeka att det dök upp några stycken som kände likadant för anlitade lektörer, redaktörer och korrläsare.

Jag kan inte garantera att det inte finns ett förlag där ut som inte skulle stjäla någons manus, men jag vill ändå säga att det känns som svenska förlag ändå har sådan värdighet och stolthet i sitt yrke att de hellre skulle anta manuset och signera med författaren hellre än att stjäla det.

Då frågan dök upp skulle jag gärna vilja höra vad DU tycker och tror.

Tror du att svenska förlag/ lektörer/ korrläsare/ redaktörer skulle stjäla ett manus?
Varför tror du att många är rädda för att deras manus ska stjälas?
Finns det några exempel på att händelsen har förekommit?

Kram Lisa White

REF: documentarytube


Gästbloggare -Maria Freden Meyer – textarbetare, skribent, redaktör och korrekturläsare!

Min väg mot drömjobbet
Jag är i princip uppvuxen på förlag. Min mamma var läromedelsredaktör och jag tillbringade mycket tid med henne på förlaget. Redan när jag var sex år gammal fick jag lära mig grunderna i korrekturläsning och när mamma hade arbete med hem på kvällar och helger gav hon mig små korrektur att öva på. Man kan säga att det blev ett sätt för mig och mamma att umgås och ha trevliga samtal. Ungefär som andra spelar kort på kvällarna. Litteraturen var mammas värld, där trivdes hon bäst och det hon inte kunde om dåtidens och samtidens litteratur var nog inte värt att veta och hon delade mer än gärna med sig.

Bilderna som lockade
Hur mycket jag än älskade att läsa lockade mig ateljéerna med sina färger, dofter och taktila äventyr bland papperskvaliteter och former. Jag älskade att hänga där och se hur bilder av de mest skiftande slag växte fram. Mamma ville dock inte att jag skulle ge mig in i förlagsvärlden. Hon tyckte att jag skulle satsa på att bli teckningslärare.

På krokiga vägar
Min lätt otåliga natur drog mig runt på diverse slingriga vägar i arbetslivet, från teatern till textilt konsthantverk, ett försök att komma in på konstfack, vidare till barnskötarutbildning och så småningom blev jag förskollärare. I mitt arbete på förskola hittade jag tillbaka till litteraturen och nu var det min tur att ge kärleken till berättandet vidare till barnen, såväl mina egna som andras.

Via ytterligare ett par svängar i yrkeslivet, med företag inom produktion och medföljande marknadsföring och varumärkesbygge valde jag till slut att sälja allt och flytta till Spanien. Detta var efter att min man gått bort och jag stod inför en helt ny verklighet att hantera.

Aldrig för sent för nya livsval
Jag har aldrig ångrat mitt val, trots att jag varken hade jobb eller talade spanska. Här mellan medelhavet och de höga bergen var det dags att ta fram kreativiteten. Vad kunde jag?

Jo, korrekturläsa och skriva, blev svaret. Sagt och gjort, jag startade mitt företag, satte ihop mitt CV och ett personligt brev och skickade ut till alla förlag jag kunde hitta. Jag bad vänner och före detta kollegor om rekommendationer och jag ringde runt och följde upp mina mejl. Ganska snart fick jag napp på ett förlag och min korrläsarbana började, följt av skribentjobb av olika slag.

Idag har jag uppdrag som korrekturläsare, redaktör och skribent. Jag skriver mycket texter för webbsidor samt nativeannonser.

Tillbaka till källan
Nu i väl mogen ålder är jag alltså tillbaka där jag började som sexåring, fast givetvis med ett helt annat bagage av kunskap och erfarenhet. Jag brukar säga att jag är autodidakt i allt jag kan, utom pedagogbiten, och det ser jag faktiskt oftast som en fördel.

Fem matnyttiga tips när du korrekturläser

  • Använd spåra ändringar och ställ in dokumentet så att alla dolda tecken visas. Då är det lätt att se dubbla mellanslag med mera.
  • Ha korrglasögonen på – Det vill säga att du inte nöjesläser utan går långsamt fram, ord för ord, mening för mening.
  • Var uppmärksam på inkonsekvenser så som idag eller i dag, ner eller ned, sån eller sådan. Skriv upp alla sådana ord under läsningen och konsekvenssök som det sista du gör.
  • Var uppmärksam på tempus. Inget kan förvirra läsaren som ologiska tempusbyten.
  • Sist men inte minst – Läs aldrig när du är trött.

Ett litet råd på slutet. Om du nu sitter där med ditt manus, som du jobbat hårt med, och funderar på hur du ska gå vidare. Tveka då inte att ta hjälp av redaktör och korrekturläsare om du inte har ett förlag i ryggen. Det vinner både du och din bok på.

Maria Freden Meyer – textarbetare, skribent, redaktör och korrekturläsare!
Hemsida: www.textbudskap.se
Facebook: @textbudskap