Gästbloggare – Författaren Nova Ling

   Att skriva på ett annat språk är ett slags litterärt experiment. Svenskan var språk nummer fem som jag behövde lära mig. Oftast får man tydliga intryck av olika språk. Och jag minns att ett av mina allra första intryck efter mötet med just skrivsvenskan var: De har ord, långa som Rivierastränder! Hur ska jag lära mig det här?? Ordet ’födelsedagskalaset’ blev till en mardröm. Rena rama f-ordet som inte hjälpte att förstå från vilken sida jag skulle ta tag i det för att till slut kunna det. Sedan var det ’länskommunikationscentralen’. Och dråpslaget blev ’trettiotvåtusenfemhundrasjutton’. Men vad sjutton också! Det var som om någon på måfå skrev bokstäver som flög genom huvudet – kjughdsufygölvjmwjhdfoihf – sedan betraktade sitt verk och tänkte: Det räcker, det blir nog bra så.

   Allt detta hände innan jag lärt mig sammansatta ord.

   Nästa etapp var när tv-tittande började tjäna ett tydligt syfte: att hinna översätta alla ord i undertexter innan de försvann. Jag satt med ett lexikon uppslaget och bläddrade som en galning samtidigt som på tv-skärmen Buffy slogs mot ett gäng vampyrer. Tror, jag hade det jobbigare än hon.

   När man kommer lite längre på vägen in i ett annat språk börjar man äntligen se genom grova drag: förstår humor, ordvitsar, referenser. Kan leka med språket. Ett citattecken i ett annat citat blir som att titta i en spegel genom en spegel. Man kan få ord att bilda gåtfulla konstruktioner – meningar med många meningar. Ett exempel: En dödlig skönhet. Någon tror att det är en femme fatale, en livsfarligt vacker kvinna som drar en in i trubel. Någon annan tycker att det är chernobylbranden i nattens mörker. Sammanhanget är viktigt, men tolkningar ger det ännu mer dimension.

   Ett annat exempel: Med var ny dag är jag närmare till Gud. Pessimistiskt? Filosofiskt? Beror det på sammanhanget eller vill jag ha alla möjliga betydelser med?

   Och nu till slut: Du är inte ensam.

   Vad betyder det för dig? Tänk på det ett ögonblick.

   Det är inledande meningen i baksidestexten till tryckta varianten av min debutbok Konsten att lämna en psykopat. Ihop med titeln får vi sammanhanget för att kunna tyda den meningen. Jag har tänkt mig minst tre olika betydelser att fylla den med: 1. På alla möjliga ställen finns det andra i liknande situationer; andra som lyder i det tysta eller försöker göra nånting. 2. Det finns någon som kan hjälpa dig; du behöver inte gå igenom det ensam. 3. Runt dig finns andra människor – dina barn, din familj – som du har ansvar för; de behöver dig för att klara sig; du lider inte ensam, utan de gör det med dig; och då får du inte ge upp – du måste rädda dem.

   Vad har du sett i meningen ’Du är inte ensam’? Var det nånting av det jag menat? Allt jag menat? Var det något eget, som jag inte ens tänkt på?

   Nyss har vi skrivit något tillsammans – du och jag.

   Det är en slags magí att skriva böcker tillsammans med läsare. De skrivna verken blir inte till något slutgiltigt, utan ändras med tiden, och med de människorna som läser.

   Det kan gå hur galet som helst. För språk är ett levande verktyg. När Agata Christie skrev A Murder is announced tänkte hon låta allt annat än vulgärt. Vad hör vi när vi läser i vår tid: ”… it’s my own particular, one and only, four-starred Pussy. The super Pussy of all old Pussies.” (givetvis sagt om Miss Marple)?

   Boken kom ut i 1950. Det som menas är egentligen en gammal dam. Jag har inte behövt förklara det, för det förstår man själv… Eller?

   På tal om oanständigheter och svordomar. De båda redaktörerna som jobbat med manuset till Konsten att lämna en psykopat menade att det är för många svordomar och rasistiska inslag som läsare skulle reagera på. Jag säger: Bra! För om läsare skulle läsa allt detta och ha lite mysigt, då är det något som är fel här, med tanke på ämnet. Samtidigt, jag kan ju inte ställas till svars för det som en av karaktärerna säger. Han är en rasistisk, svärande skitstövel. Så är det bara.

   Ja, det ska sväras, och det ska bli drama. Men det ska också finnas hemligheter bakom det självklara. Hemligheter som kan läsas bara med hjälp av ledtrådar. Gåtor som kräver detektivarbete. Allt gömt på ett annat plan inbyggt i texten.

   Om man läser noga upptäcker man det till slut.

Nova Ling, författare

Blogg: https://novaling.blog/
Instagram: https://www.instagram.com/novaling.blog/
Twitter: https://twitter.com/NovaLing2

Gästbloggare Petronella Simonsbacka, författare

Att göra bok av sin blogg

Jag startade min blogg på temat Livshunger 2015 när jag fick äggstockscancer. Det var ett sätt att både berätta om cellgiftslivet för andra och att själv föra dagbok. Fyra år senare gavs boken Livshungrig ut av Saga Egmont förlag. Resan från blogg till bok var lång, men naturlig. Att blogga är också en form av skrivande. För vissa är det rent självbiografiskt, för andra verkar det mer handla om att skildra livet som man önskar att det vore – alltså bloggen kommer närmare skönlitteraturen i sin form. Inläggen kan ses som ett kapitel på vägen i en lång, lång berättelse som skildras i ett kort vindlande inlägg i taget. 

Om ett par veckor släpps Ariton Förlags antologi ”Skriv om ditt liv” där 11 författare berättar om hur de skrev om sitt liv. Mitt kapitel handlar just om att göra om bok av sin blogg. Det är förvånansvärt att inte fler gör det. Ja, en hel del bloggare blir författare och ännu vanligare är det att författare startar bloggar, men ändå … … det är sällan jag ser själva bloggmaterialet i kommande böcker. Varför inte? I denna tid när allt fler lyssnar på böcker istället för läser dem och bloggare börjar inrikta sig på poddande istället, var är det skrivna ordet som mest välläst och aktuellt? Förmodligen i någon av alla de tusentals bloggar som varje dag hittar nya läsare.

Livshungrig blev min andra publicerade kortroman. Jag gillar kortromaner. Det känns som ett styvmoderligt behandlat format och jag övar mig på att skriva längre, för att passa in. Det verkar ärligt talat inte gå så bra för kortromaner. Jag ser dem sällan på toppen av listorna. Men ändå. Formatet är så behändigt. Man kan lyssna igenom en kortroman i ett svep utan uppehåll. Det är omöjligt med en längre bok, om inte annat kallar naturen. Läser man på papper så är en kortroman en nätt liten lunta, som också lämpar sig för sträckläsning. 

Det som finns i boken Livshungrig, som inte finns i bloggen är en bit av min själ. Jag visar det som finns inuti hjärta och hjärna, sådant som man kanske inte får fram i en blogg, om man inte möjligen bloggar poesi. Det som finns i bloggen, men inte i boken, är spänningsmomentet. I bloggen fanns och finns den verkliga möjligheten att jag dör i slutet. I boken kan läsaren vara hyggligt övertygad om att jag överlever, eftersom jag ändå skrev boken. Och om någon tvekar är det bara att googla. Jag bloggar ju.

Petronella Simonsbacka. Författare.
Hemsida: www.petronellasforfattarliv.wordpress.com

Gästbloggare -Frida Windelhed

De små segrarna

Min första lilla seger var antagningsbeskedet till Skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola, 2017. Jag kan knappt återkalla känslan, min stora lycka inför den där allra första bekräftelsen. En första känsla av: jag kanske kan det här? Känslan som jag förbjudit mig själv att känna.

                      Juryerna som tog emot mina arbetsprover den våren, då jag till sist samlat ihop mod nog att söka till några skrivarutbildningar, var de allra första levande varelserna att ta del av mina texter, utöver min katt. Då hade jag skrivit dagligen (eller snarare nattligen, min skrivartid inträffade strängt mellan midnatt och fyra på morgonen) i två år. I absolut hemlighet.

                      Min mobil plingade till med notisen om antagningsmailet när jag stod i diskrummet på kaféjobbet, och jag började genast att gråta. Detta var under en period då jag grät ofta, på grund av en tröttsam depression, men inte på det här sättet. Den plötsliga lyckan kändes som en första äkta känsla i mig på flera år. Jag ringde till min syster och när jag bara lyckades hulka i luren blev hon genast orolig och rädd att någonting nytt hemskt hänt, medan jag alldeles grötigt försökte förklara att jag var glad. Jag tillät mig själv, för första gången, att känna ett slags segerkänsla. Jag antogs till samtliga utbildningar jag sökt, och varje gång brast jag ut i äkta glädjetårar.

                      Under skrivarlinjen skrev jag min första novell. En skräckhistoria som, lustigt nog, utspelade sig i diskrummet på mitt gamla jobb. Grovhuggen och svärmande av överflödiga adjektiv, men början på någonting stort. En kran vreds på, en stadig ström av novellidéer som bara var tvungna, tvungna, att hamna på papper.

                      Följande vår upptäckte jag novelltävlingar. Det var berättelsen om Stephen Kings första, oansenliga publicering i en spalt i Playboy (av alla tidningar) som väckte lusten i mig att börja sprida mina texter. Sprida dem överallt! Den största skräcken, att låta mina texter läsas av andra, hade jag redan utsatt mig själv för, varje dag i folkhögskolan, och funnit kicken det gav mig fullkomligt beroendeframkallande. Insikten: vad har jag att förlora?

                      Således började jag skicka allt jag hade till aktuella novelltävlingar, och när jag inte hade någonting som passade rådande tema skrev jag någonting nytt, motiverad av utmaningen och av ett stark fall av FOMO (fear of missing out). Refuseringarna började komma. Och sedan gratulationerna.

                      Mina noveller dök upp i vackra, ambitiösa antologier tillsammans med andra texter skrivna av människor som, precis som jag, en gång bestämt sig för att satsa. Jag kunde hålla mina små alster i händerna och söla ned dem med tårar (för, nej, glädjegråtandet har aldrig upphört).

                      Nio av tio noveller refuserades, men varje liten seger lades i en skattkista i mig som jag gång på gång vägde i mina mentala händer och tänkte: jag kanske kan det här.

                      Det året publicerades tre av mina noveller i diverse antologier, och året därpå, vilket är i år, är ytterligare fem noveller schemalagda att publiceras. Procenten avslag är densamma men jag fortsätter att skriva, skriva, skriva, trä små pärlor på segerhalsbandet och räkna dem varje kväll. Jag dinglar halsbandet framför den mörka fonden av tvivel och statistik som konstant tornar över mig, över oss alla. Utan dem, utan mitt fokus på de små segrarna, skulle jag aldrig kunna fortsätta. Och om jag aldrig hade börjat, aldrig vågat satsa, hade jag inte ens vunnit dem.

                      De två största tabuerna i mitt liv har varit dessa: förväntningar och besvikelse. Ha aldrig höga förväntningar. För tänk om … Och rent statistiskt … Och om du blir besviken? Då hade du minsann höga förväntningar från början. Skäms.

                      Jag vet inte varifrån de här tankarna kommit, men jag har totalskrotat dem. Jobbar på att utplåna dem helt och närmast religiöst klamra mig fast vid någon sorts motsats. Mina små segrar har gett mig höga förväntningar. Varje gång jag skickar in en novell tänker jag hoppas, hoppas, hoppas. Förra gången gick det ju! Sedan refuseras den och jag blir så besviken. Sedan går det fan i mig över och jag är lite mer människa än jag var innan. Jag väger mina segrar, pussar på dem, och börjar skriva igen. Lägger mitt fokus på skattkistan.

                      De tre bästa besluten i mitt liv (hittills) kokas ned till dessa:

1.) Att börja skriva för att finna mening i min depression. Jag behövde någonting eget då, bara för mig, och jag skapade det. Det var inte lätt, det kändes till en början helt omöjligt att skriva ett helt A4, men plötsligt skiftade det i skrivarprogrammet och den lilla siffran 2 dök upp på en ny, blank sida. Kanske var det den första lilla segern, för den gav mig styrka att fortsätta.

2.) Att över huvud taget erkänna att jag skrev. Att göra det till någonting större än mig själv, kort och gott: dela med mig. I en deppig, tjugotvåårs-livskris försökte jag lite försynt be om tips från min bästis om vilken utbildning jag borde söka: dessa självklara val av yrkesförberedande högskolor som jag redan pratat en massa om … Eller de här skrivarfolkhögskolorna? Han sa blankt, utan att jag tidigare nämnt mina skriverier: självklart ska du skriva. Tack, Francisco.

3.) Att söka till folkhögskolan. En handling endast för mig själv och mitt skrivande. Inte för pengar, för högskolepoäng eller någonting annat praktiskt nyttigt. Bara för mig och skrivandet. Det beslutet gjorde något med mig. Något fint. Jag kan inte rekommendera detta tillräckligt. Under skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola, följt av projektåret, lärde jag mig så hutlöst mycket om att skriva, läsa, och, ja jävlar, leva. Tiden och bekräftelsen jag och mitt skrivande fick på folkis är ovärderlig.

Frida Windelhed är nyinflyttad till Göteborg och skriver skräck, science fiction och erotik, ofta med feministiska och HBTQ-orienterade teman.
Följ på: https://www.facebook.com/fridawindelhed/

Bilden tagen av Jakob Ivar Ekvall

Ljudbok vs pappersbok

Egentligen finns det ingen jämförelse, inte för mig. Pappersbok slår alltid högre, alla gånger. Men …

Eftersom jag har varit upptagen med annat så har ljudböcker varit ett alternativ ett par dagar, fördelen är att man kan jobba, städa och träna samtidigt som jag lyssnar och det har varit en trevlig stund. Jag tycker att det är svårare att hålla mig fokuserad med en ljudbok kontra en vanlig bok oftast då att jag inte märker att jag svävar i väg i tankarna på samma sätt som när jag läser och det är väl träning som behövs.

Här kan du läsa min❤

Sen kommer vi till de här med uppläsaren. GUD vad det är avgörande. Lyssnade på en fin småstadsromance för ett par dagar sedan där uppläsaren var fantastisk och den inlevelsen hon hade gjorde boken mer spännande. Så sånt är super viktigt och det fick mig verkligen att tänka på när jag själv ska göra om min bok till ljudbok … hoppas det går att välja, för då vet jag vem jag ska använda.

Storytel har också en funktion som jag gillar och det är att det inte finns några kommentarer. Det här med smak och tycke kan verkligen vara olika och en bok som många gillar kan lika många hata, så här jobbar de med stjärnor och jag som jobbat inom hotellbranchen så säger stjärnor ingenting även fast vi vill tro det hehehehe!

Så nu ska jag lyssna på några till och sedan går jag tillbaka till mina pappersböcker.

Vad tycker du bäst om?

Kram Lisa White

Nu tar jag helg!

Då menar jag från mitt vanliga jobb, förstås. Imorgon ska jag iväg på en konsultation för en hudbehandlig för att fräscha upp ansiktet lite grann. Det här är första gången jag gör något sånt och det är helt naturligt och ofarligt. Det ska bli jättekul och därför tog jag ledigt från jobbet, blanda annat.

Annars har veckan varit extremt lång, tycker jag. Så känner jag alltid efter julledigheterna, men efter att ha jobbat över idag så kom jag ifatt med alla måsten, med det kostade. Nu är jag helt slut, så idag blir det inga större förändringar gjorda i mitt manus, vilket är synd. Dock har jag planerat in 3 timmar i morgon och förhoppningsvis blir det 4, 5 eller 6 timmar

Just i skrivande stund sitter jag på min mans företag och försöker uppdatera bloggen, lösa några bokföringsverifikat åt honom, medan han masserar sina kunder. Som sagt en lång vecka och idag är en låååång dag, för mig. Alltså han har tur att han har mig, speciellt med så många bokföringsposter och mail som hans firma har. Han skulle inte klara sig utan mig. hahahaha, om jag själv får säga det.

Håll utkik imorgon, då kommer ett inlägg till, om skrivning, igen ;).

Kram Lisa White

Välkommen in i min värld!

Att skriva mitt första inlägg på min egen site känns otroligt. Jag har bloggat för andra bolag tidigare, främst om kost och träning, då det varit en stor del av mitt arbetsliv i ca 15 år. Men drömmen om att bli författare grundade sig redan när jag var liten och nu händer det. Det var inte förrän några år sedan jag började erkänna det för andra personer i min omgivning och jag tror att många är förvånade över att det varit min livsdröm. Dock har min närmaste familj hört mig tjata om det i åratal, i synnerhet min underbara man, Peter, som stått ut med mitt eviga tjat, tårar och kamp. <3!

Vem är jag?
Förutom att du vet att jag heter Lisa White och debuterar med min första romance- roman 2019, så är jag 35 år, född i Australien och bor nu åter i Lindesberg ( en liten sjöstad utanför Örebro, där jag växte upp som barn och tonåring) – efter att ha bott i Stockholm ett par år och jobbat som försäljningskonslut. Jag älskade verkligen Stockholm, men olika omständigheter gjorde att jag behövde stanna upp livet, flytta hem och varva ner, hitta mig själv och framför allt komma bort från all stress och pendlande. Det gjorde mig gott att komma hem. Lindesberg är en vacker stad må jag säga. Men Stockholm kommer alltid att vara mitt andra hem, vem vet, rätt som det är så kanske vi flyttar tillbaka. Men det låter vi vara osagt för nu.

Vad är på gång?
2019 är ett år som jag verkligen ser framemot. Min första romanceroman ”En hemlighet förde mig hit” kommer till våren och jag kan knappt vänta på att få hålla den tryckta boken i handen. Det känns overkligt, men samtidigt är det något jag väntat på hela mitt liv. Jag hoppas att mina läsare älskar boken lika mycket som jag gör.   
Ni kommer att få följa med i processen från att redigeringen börjar tills den färdiga boken når handeln.

Under december avslutade jag mitt tredje råmanus. Den kommer att få vila, eller mogna som jag föredrar att säga, för det är verkligen så det känns. Att få distans från manuset gör underverk även om jag helst vill kasta mig över den och göra klart allt, så min redaktör kan sätta tänderna i den. Redigeringen är något jag verkligen inte tycker om, men känslan av att den blir mer och mer klar är drivande.
Dock har det lättat upp lite med det senaste manuset då jag hittat en bättre rutin som inte dödar all kreativitet. ”Wink, Wink” så jag ska försöka hålla ner klagandet över redigeringen. Jag lovar …

Manus nummer 4 är påbörjad och efter några sega sidor så kände jag att jag hittat pulsen i manuset. Titeln och handlingen kom till mig några dagar efter att jag avslutade manus 3, men det tog flera dagar innan karaktärernas namn kom och jag fick hänvisa till K- kvinnan och M- mannen för att påbörja manuset. Nu kanske du tänker: varför inte bara ta ett namn? För mig fungerar det inte så. Det måste kännas rätt och naturligt, lite som när du träffar en person som har ett namn, men så säger man fel namn hela tiden för att det inte passar in. Kanske är det bara jag som gör det. Ha. Ha. Ha.
Hur som helst, namnen är satta och tre kapitel är skrivna.

Vad kan du förvänta dig av min blogg?
Bloggen kommer handla mycket om skrivandet i sig, tips och råd som jag lärt mig under vägen och själva processen, också lite om mitt dagliga liv.
Jag kommer att uppdatera bloggen varje vecka och om jag får mer tid så kommer jag naturligtvis att skriva så fort jag får en lucka över. Men en gång i veckan kan du räkna med att bloggen är uppdaterad. Jag jobbar fortfarande med att lösa några buggar på sidan så jag hoppas du har tålamod.

Tack för att du läser och jag hoppas att mina tips ska hjälpa dig vidare i ditt skrivande, eller vägen till att du själv ska bli publicerad eller hjälpa dig vidare i ditt läsande.

Gott Nytt År!

Kram Lisa White