De små segrarna
Min första lilla seger var antagningsbeskedet till Skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola, 2017. Jag kan knappt återkalla känslan, min stora lycka inför den där allra första bekräftelsen. En första känsla av: jag kanske kan det här? Känslan som jag förbjudit mig själv att känna.
Juryerna som tog emot mina arbetsprover den våren, då jag till sist samlat ihop mod nog att söka till några skrivarutbildningar, var de allra första levande varelserna att ta del av mina texter, utöver min katt. Då hade jag skrivit dagligen (eller snarare nattligen, min skrivartid inträffade strängt mellan midnatt och fyra på morgonen) i två år. I absolut hemlighet.
Min mobil plingade till med notisen om antagningsmailet när jag stod i diskrummet på kaféjobbet, och jag började genast att gråta. Detta var under en period då jag grät ofta, på grund av en tröttsam depression, men inte på det här sättet. Den plötsliga lyckan kändes som en första äkta känsla i mig på flera år. Jag ringde till min syster och när jag bara lyckades hulka i luren blev hon genast orolig och rädd att någonting nytt hemskt hänt, medan jag alldeles grötigt försökte förklara att jag var glad. Jag tillät mig själv, för första gången, att känna ett slags segerkänsla. Jag antogs till samtliga utbildningar jag sökt, och varje gång brast jag ut i äkta glädjetårar.
Under skrivarlinjen skrev jag min första novell. En skräckhistoria som, lustigt nog, utspelade sig i diskrummet på mitt gamla jobb. Grovhuggen och svärmande av överflödiga adjektiv, men början på någonting stort. En kran vreds på, en stadig ström av novellidéer som bara var tvungna, tvungna, att hamna på papper.
Följande vår upptäckte jag novelltävlingar. Det var berättelsen om Stephen Kings första, oansenliga publicering i en spalt i Playboy (av alla tidningar) som väckte lusten i mig att börja sprida mina texter. Sprida dem överallt! Den största skräcken, att låta mina texter läsas av andra, hade jag redan utsatt mig själv för, varje dag i folkhögskolan, och funnit kicken det gav mig fullkomligt beroendeframkallande. Insikten: vad har jag att förlora?
Således började jag skicka allt jag hade till aktuella novelltävlingar, och när jag inte hade någonting som passade rådande tema skrev jag någonting nytt, motiverad av utmaningen och av ett stark fall av FOMO (fear of missing out). Refuseringarna började komma. Och sedan gratulationerna.
Mina noveller dök upp i vackra, ambitiösa antologier tillsammans med andra texter skrivna av människor som, precis som jag, en gång bestämt sig för att satsa. Jag kunde hålla mina små alster i händerna och söla ned dem med tårar (för, nej, glädjegråtandet har aldrig upphört).
Nio av tio noveller refuserades, men varje liten seger lades i en skattkista i mig som jag gång på gång vägde i mina mentala händer och tänkte: jag kanske kan det här.
Det året publicerades tre av mina noveller i diverse antologier, och året därpå, vilket är i år, är ytterligare fem noveller schemalagda att publiceras. Procenten avslag är densamma men jag fortsätter att skriva, skriva, skriva, trä små pärlor på segerhalsbandet och räkna dem varje kväll. Jag dinglar halsbandet framför den mörka fonden av tvivel och statistik som konstant tornar över mig, över oss alla. Utan dem, utan mitt fokus på de små segrarna, skulle jag aldrig kunna fortsätta. Och om jag aldrig hade börjat, aldrig vågat satsa, hade jag inte ens vunnit dem.
De två största tabuerna i mitt liv har varit dessa: förväntningar och besvikelse. Ha aldrig höga förväntningar. För tänk om … Och rent statistiskt … Och om du blir besviken? Då hade du minsann höga förväntningar från början. Skäms.
Jag vet inte varifrån de här tankarna kommit, men jag har totalskrotat dem. Jobbar på att utplåna dem helt och närmast religiöst klamra mig fast vid någon sorts motsats. Mina små segrar har gett mig höga förväntningar. Varje gång jag skickar in en novell tänker jag hoppas, hoppas, hoppas. Förra gången gick det ju! Sedan refuseras den och jag blir så besviken. Sedan går det fan i mig över och jag är lite mer människa än jag var innan. Jag väger mina segrar, pussar på dem, och börjar skriva igen. Lägger mitt fokus på skattkistan.
De tre bästa besluten i mitt liv (hittills) kokas ned till dessa:
1.) Att börja skriva för att finna mening i min depression. Jag behövde någonting eget då, bara för mig, och jag skapade det. Det var inte lätt, det kändes till en början helt omöjligt att skriva ett helt A4, men plötsligt skiftade det i skrivarprogrammet och den lilla siffran 2 dök upp på en ny, blank sida. Kanske var det den första lilla segern, för den gav mig styrka att fortsätta.
2.) Att över huvud taget erkänna att jag skrev. Att göra det till någonting större än mig själv, kort och gott: dela med mig. I en deppig, tjugotvåårs-livskris försökte jag lite försynt be om tips från min bästis om vilken utbildning jag borde söka: dessa självklara val av yrkesförberedande högskolor som jag redan pratat en massa om … Eller de här skrivarfolkhögskolorna? Han sa blankt, utan att jag tidigare nämnt mina skriverier: självklart ska du skriva. Tack, Francisco.
3.) Att söka till folkhögskolan. En handling endast för mig själv och mitt skrivande. Inte för pengar, för högskolepoäng eller någonting annat praktiskt nyttigt. Bara för mig och skrivandet. Det beslutet gjorde något med mig. Något fint. Jag kan inte rekommendera detta tillräckligt. Under skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola, följt av projektåret, lärde jag mig så hutlöst mycket om att skriva, läsa, och, ja jävlar, leva. Tiden och bekräftelsen jag och mitt skrivande fick på folkis är ovärderlig.
Frida Windelhed är nyinflyttad till Göteborg och skriver skräck, science fiction och erotik, ofta med feministiska och HBTQ-orienterade teman.
Följ på: https://www.facebook.com/fridawindelhed/
