Gästbloggare Petronella Simonsbacka, författare

Att göra bok av sin blogg

Jag startade min blogg på temat Livshunger 2015 när jag fick äggstockscancer. Det var ett sätt att både berätta om cellgiftslivet för andra och att själv föra dagbok. Fyra år senare gavs boken Livshungrig ut av Saga Egmont förlag. Resan från blogg till bok var lång, men naturlig. Att blogga är också en form av skrivande. För vissa är det rent självbiografiskt, för andra verkar det mer handla om att skildra livet som man önskar att det vore – alltså bloggen kommer närmare skönlitteraturen i sin form. Inläggen kan ses som ett kapitel på vägen i en lång, lång berättelse som skildras i ett kort vindlande inlägg i taget. 

Om ett par veckor släpps Ariton Förlags antologi ”Skriv om ditt liv” där 11 författare berättar om hur de skrev om sitt liv. Mitt kapitel handlar just om att göra om bok av sin blogg. Det är förvånansvärt att inte fler gör det. Ja, en hel del bloggare blir författare och ännu vanligare är det att författare startar bloggar, men ändå … … det är sällan jag ser själva bloggmaterialet i kommande böcker. Varför inte? I denna tid när allt fler lyssnar på böcker istället för läser dem och bloggare börjar inrikta sig på poddande istället, var är det skrivna ordet som mest välläst och aktuellt? Förmodligen i någon av alla de tusentals bloggar som varje dag hittar nya läsare.

Livshungrig blev min andra publicerade kortroman. Jag gillar kortromaner. Det känns som ett styvmoderligt behandlat format och jag övar mig på att skriva längre, för att passa in. Det verkar ärligt talat inte gå så bra för kortromaner. Jag ser dem sällan på toppen av listorna. Men ändå. Formatet är så behändigt. Man kan lyssna igenom en kortroman i ett svep utan uppehåll. Det är omöjligt med en längre bok, om inte annat kallar naturen. Läser man på papper så är en kortroman en nätt liten lunta, som också lämpar sig för sträckläsning. 

Det som finns i boken Livshungrig, som inte finns i bloggen är en bit av min själ. Jag visar det som finns inuti hjärta och hjärna, sådant som man kanske inte får fram i en blogg, om man inte möjligen bloggar poesi. Det som finns i bloggen, men inte i boken, är spänningsmomentet. I bloggen fanns och finns den verkliga möjligheten att jag dör i slutet. I boken kan läsaren vara hyggligt övertygad om att jag överlever, eftersom jag ändå skrev boken. Och om någon tvekar är det bara att googla. Jag bloggar ju.

Petronella Simonsbacka. Författare.
Hemsida: www.petronellasforfattarliv.wordpress.com

Gästbloggare Sofia Fors, krönikör och gymnasielärare

Vi pratade lite om barn och sa att det kommer när det kommer.

Sedan höll vi på så i flera år.

Tills vi insåg att det faktiskt inte blev några barn gjorda alls, hur vi än försökte.

Då påbörjade vi IVF och efter flera år av ofrivillig barnlöshet, hormonbehandlingar med sprutor och smärtsamt äggplock, fick vi äntligen vår lilla dotter. Det kanske låter som en kliché, men i samma sekund som jag såg henne i förlossningssalen så utbrast jag ”Hon är fan det vackraste jag har sett i hela mitt liv”! Hon var röd, skrynklig och full med en massa kladd (och rätt så ful egentligen) – det har jag ju sett på bilder – men för mig var hon inget annat än utsökt och underbar.

Bebislyckan var total.

Vi som hade försökt så länge.

Längtat så länge.

Nu var hon äntligen här. Vår lilla Anna Viola Rose.

Där och då trodde vi nog att det som skulle komma härnäst var den bästa tiden i vårt liv. Men mitt i all bebislycka gick vår familj sönder, vi trasades ner till ingenting och det var bara vårt eget fel.

Innan lilla Violas ankomst så jobbade min man och jag.

Vi jobbade och jobbade och jobbade. Sedan jobbade vi lite till.

Han som egenföretagare och jag som sportjournalist och krönikör.

Det var egentligen lite tragikomiskt när vi skulle köpa hus. Mäklaren undrade om vi ens pratade med varandra. Hon fick ett svar av mig och ett annat av min man och sedan ett tredje av mig igen när hon ringde tillbaka efter att ha pratat med min man… osv…

Vi kanske skulle ha insett då, att vårt hektiska liv inte skulle hålla i längden, när mäklaren fick medla mellan oss för att vi varken hade tid att träffas eller tid att prata i telefon.

Men, istället för att lugna ner oss så tyckte vi att det var en bra idé att börja renovera vårt nya hus.

Mitt i renoveringen kom vår dotter och vi älskade henne så innerligt. Men sömnlösa nätter och hårt jobb tärde på min man och plötsligt slutade han renovera, slutade prata, slutade älska sitt jobb, slutade hålla i vår dotter, slutade hålla i mig, slutade umgås med familj och vänner och slutade vara glad.

Den där busiga retstickan som alltid fick mig att skratta fanns plötsligt inte.

Kvar fanns bara en mörk skugga av den man han en gång var.

Hans mage kraschade, hans humör var oberäkneligt, han fick domningar i armarna, ett tryck över bröstet och han hade smärta i kroppen. Han kräktes varje dag och han grinade när han inte orkade göra enkla saker som att ta bilen till affären eller leka med vår dotter.

En dag, efter otåliga läkarbesök, var det en läkare som sa ”du har utmattningssyndrom”.

Det var som om världen rämnade under våra fötter, men alla pusselbitar föll på plats och vi förstod vad vi hade att göra med. Men bara för att vi förstod betyder inte det att vägen tillbaka var enkel.

Under mer än ett års tid har vår familj varit trasig. Många stunder har jag tänkt att jag ska ge upp. Ta min dotter och flytta. Jag anar att min man har tänkt samma sak. Mediciner har testats, utredningar har genomförts och allt har ställts på sin spets fler gånger än vad jag kan komma ihåg. 

Vi som aldrig bråkade förut – vi diskuterade i lugn ton och kom fram till saker gemensamt – kokade nu av ilska när vi var i samma rum. Grinade tillsammans flera gånger i veckan. Ställde oss gång på gång frågande till livet och hur vi skulle överleva detta.

Ingen av oss hade tidigare upplevt psykisk ohälsa på så nära håll.

Men vi tog oss igenom mardrömmen.

Vi tog lärdom av den.

Jag har skolat om mig till gymnasielärare för att kunna vara mer närvarande och min man har lärt sig att hantera stress på ett mycket mer hälsosamt sätt.

En ADHD-utredning i vuxen ålder har även gjort så att han har fått förståelse för sig själv. Vem han är och varför han har svårt att varva ner. Det har varit hans räddning.

Min räddning kom en dag i somras när jag satt ensam i vardagsrummet och hade tagit fram datorn. Jag hade inte skrivit någonting under hela mammaledigheten, men helt plötsligt flödade orden ur mig. Det var som om alla känslor som far genom kroppen och alla tankar som mal i huvudet hittade ut genom mina fingrar och jag kunna omvandla den energin till någonting kreativt och produktivt.

Tidigare handlade skrivandet alltid om sport och jobb, men nu handlar skrivandet om välmående och Sofia-tid. När jag har lagt min fina dotter på kvällen och min man gör sig redo för sängen så sätter jag mig ner framför datorn och skriver på mina bokmanus, mina krönikor och min poesi.

Det är så fantastiskt, för orden fortsätter att flöda fram. Det är som en aldrig sinande brunn av fantasi och ordlek.

Dessutom, sedan jag började skriva, har jag och min man dessutom fått tillbaka mycket av vår tidigare relation. Det beror säkert på en massa andra saker, men samtidigt vill jag tro att skrivandet hjälper mig att ha tålamod, hjälper mig att bearbeta allt vi har gått igenom och hjälper mig att se framåt istället för att älta det som nu förhoppningsvis ligger bakom oss.

Skrivandet är som ett hälsosamt sätt att bearbeta ett trauma, och förhoppningen är att det, någon vacker dag i framtiden, kommer att mynna ut i en bok som kan hjälpa andra att förstå manlig psykisk ohälsa.

Sofia Fors, krönikör och gymnasielärare
www.forsenbrusarupp.se

Skriva med eller utan musik!

Jag älskar att skriva när musiken skrålar i öronen och min musiksmak är väldigt blandad. I mina listor hittar du Ellie Goulding, Rolling Stones, Prince, Kiss, Y&T, Police, White Lion, Lady Gaga med mera.

Hårdrock har varit en stor del av mitt liv och jag kan verkligen uppskatta deras sätt att på några meningar skapa romantik som verkligen berör, liksom många andra. Men just hårdrocksartisterna värmer extra inom mig och många av mina scener i mina manus kan enkelt kopplas ihop med dessa låtar direkt när de spelas upp.

Att sitta helt tyst utan några ljud är någonting jag inte är särskilt bra på, det går, men jag föredrar att ha musik eller TV i bakgrunden och till mitt första manus delade jag även min spellista på Spotify med just namnet ”En hemlighet förde mig hit”.

Sen när det kommer till att läsa i stället, då vill jag inte ha musik. Jag kan sitta på platser där ljud förekommer men vill inte ha musik i öronen, det stör min koncentration.

Vad föredrar du när du skriver eller läser?

Kram Lisa White

Förlaget stal mitt manus!

När jag gick ut med att jag hade skrivit på mitt första bokavtal så var det flera aspirerande författare som tog kontakt med mig och en fråga som dök upp MÅNGA gånger, otroligt många gånger var just:

”Tänk om förlaget stjäl mitt manus?”


Nu handlade frågan inte om mitt manus utan frågan handlade om en rädsla för att ett förlag skulle tacka nej till deras manus och sedan stjäla det.
Det här hade jag inte tidigare hört talas om och det blev en chock för mig när så många delade samma rädsla. Vill även påpeka att det dök upp några stycken som kände likadant för anlitade lektörer, redaktörer och korrläsare.

Jag kan inte garantera att det inte finns ett förlag där ut som inte skulle stjäla någons manus, men jag vill ändå säga att det känns som svenska förlag ändå har sådan värdighet och stolthet i sitt yrke att de hellre skulle anta manuset och signera med författaren hellre än att stjäla det.

Då frågan dök upp skulle jag gärna vilja höra vad DU tycker och tror.

Tror du att svenska förlag/ lektörer/ korrläsare/ redaktörer skulle stjäla ett manus?
Varför tror du att många är rädda för att deras manus ska stjälas?
Finns det några exempel på att händelsen har förekommit?

Kram Lisa White

REF: documentarytube


Gästbloggare -Maria Freden Meyer – textarbetare, skribent, redaktör och korrekturläsare!

Min väg mot drömjobbet
Jag är i princip uppvuxen på förlag. Min mamma var läromedelsredaktör och jag tillbringade mycket tid med henne på förlaget. Redan när jag var sex år gammal fick jag lära mig grunderna i korrekturläsning och när mamma hade arbete med hem på kvällar och helger gav hon mig små korrektur att öva på. Man kan säga att det blev ett sätt för mig och mamma att umgås och ha trevliga samtal. Ungefär som andra spelar kort på kvällarna. Litteraturen var mammas värld, där trivdes hon bäst och det hon inte kunde om dåtidens och samtidens litteratur var nog inte värt att veta och hon delade mer än gärna med sig.

Bilderna som lockade
Hur mycket jag än älskade att läsa lockade mig ateljéerna med sina färger, dofter och taktila äventyr bland papperskvaliteter och former. Jag älskade att hänga där och se hur bilder av de mest skiftande slag växte fram. Mamma ville dock inte att jag skulle ge mig in i förlagsvärlden. Hon tyckte att jag skulle satsa på att bli teckningslärare.

På krokiga vägar
Min lätt otåliga natur drog mig runt på diverse slingriga vägar i arbetslivet, från teatern till textilt konsthantverk, ett försök att komma in på konstfack, vidare till barnskötarutbildning och så småningom blev jag förskollärare. I mitt arbete på förskola hittade jag tillbaka till litteraturen och nu var det min tur att ge kärleken till berättandet vidare till barnen, såväl mina egna som andras.

Via ytterligare ett par svängar i yrkeslivet, med företag inom produktion och medföljande marknadsföring och varumärkesbygge valde jag till slut att sälja allt och flytta till Spanien. Detta var efter att min man gått bort och jag stod inför en helt ny verklighet att hantera.

Aldrig för sent för nya livsval
Jag har aldrig ångrat mitt val, trots att jag varken hade jobb eller talade spanska. Här mellan medelhavet och de höga bergen var det dags att ta fram kreativiteten. Vad kunde jag?

Jo, korrekturläsa och skriva, blev svaret. Sagt och gjort, jag startade mitt företag, satte ihop mitt CV och ett personligt brev och skickade ut till alla förlag jag kunde hitta. Jag bad vänner och före detta kollegor om rekommendationer och jag ringde runt och följde upp mina mejl. Ganska snart fick jag napp på ett förlag och min korrläsarbana började, följt av skribentjobb av olika slag.

Idag har jag uppdrag som korrekturläsare, redaktör och skribent. Jag skriver mycket texter för webbsidor samt nativeannonser.

Tillbaka till källan
Nu i väl mogen ålder är jag alltså tillbaka där jag började som sexåring, fast givetvis med ett helt annat bagage av kunskap och erfarenhet. Jag brukar säga att jag är autodidakt i allt jag kan, utom pedagogbiten, och det ser jag faktiskt oftast som en fördel.

Fem matnyttiga tips när du korrekturläser

  • Använd spåra ändringar och ställ in dokumentet så att alla dolda tecken visas. Då är det lätt att se dubbla mellanslag med mera.
  • Ha korrglasögonen på – Det vill säga att du inte nöjesläser utan går långsamt fram, ord för ord, mening för mening.
  • Var uppmärksam på inkonsekvenser så som idag eller i dag, ner eller ned, sån eller sådan. Skriv upp alla sådana ord under läsningen och konsekvenssök som det sista du gör.
  • Var uppmärksam på tempus. Inget kan förvirra läsaren som ologiska tempusbyten.
  • Sist men inte minst – Läs aldrig när du är trött.

Ett litet råd på slutet. Om du nu sitter där med ditt manus, som du jobbat hårt med, och funderar på hur du ska gå vidare. Tveka då inte att ta hjälp av redaktör och korrekturläsare om du inte har ett förlag i ryggen. Det vinner både du och din bok på.

Maria Freden Meyer – textarbetare, skribent, redaktör och korrekturläsare!
Hemsida: www.textbudskap.se
Facebook: @textbudskap

Skapa dina karaktärer!

Hur skapar du en karaktär?

Att skapa en karaktär ger dig en bild över hur de ska se ut, vad de gillar, hur de pratar och liknande och jag älskar den här delen. Från en tanke så börjar du skapa en person i ditt sinne som du kommer att spendera mycket tid med och då är det viktigt att veta så mycket du kan om din nya skapelse.

Jag brukar börja med att intervjua min karaktär. Här kan du vara hur detaljrik du vill. Nedan finns en lista ( ett mindre förslag, annars bli inlägget otrevligt långt) och självklart kan du utveckla den ännu mer för att passa för dig. Du kanske inte kommer använda alla punkter, men det är bra att ändå skriva ner så mycket du kan för att göra din karaktär mer tydlig.

Basinformation
För/efternamn
ev. smeknamn
Kön
Födelsedatum/ ålder
Yrke
Familj

Utseende
Huvud/ Hår/ hud ( platt, runt, hur ser frisyren ut, tjockleken, långt, kort, färg, hudton.)
Ögon (havsblå ögon, kaffefärgade pupiller, runda, mandelformade, stora/små ögon.)
Ansiktsform (näsa, mun, tänder, haka, fräknar, skäggstubb, kantig haka, runda kinder, buskiga ögonbryn)
Kroppsform (längd, storlek, vikt, smala axlar, breda axlar, smal midja, stor rumpa, små händer, osv.)
Utmärkande ( Jag brukar uppge det här i en egen kategori, men du gör som du vill. Uppge ärr, tatueringar, piercingar, födelsemärken, leverfläckar även ev glasögon, smink eller andra unika kännetecken.

Klädsel
Här kanske det kan vara svårt att bestämma exakt vilken klädsel din karaktär har dag för dag, men det kan vara bra att hitta en stil. Om du har en kostymkille, så kan du få med favoritfärgen på kostym, slips, byxa, om personen bär en speciell klocka, ring eller någonting som utmärker sig och ska presenteras i manuset. Kvinnan kanske alltid bär olika typer av strumpbyxor och det presenteras kanske för att hennes mamma sa alltid att hon såg så smal ut. Hitta gärna egenheterna som sticker ut och gör din karaktär personlig.

Exempel:
Man: jeans, t-shirt, skinnjacka, keps.
Kvinna: helst knälånga klänningar med strumpbyxor, annars byxa, favorittröja i grått.

Personligt

Favorit/ hat
Här kan du snabbt presentera vad din karaktär gillar och hatar utan att gå in på för mycket detaljer.
Mat
Dryck
Färg
Musikgenre/ artist
Författare/ bok
Skådespelare
Väder
Träning
Tid på dygnet

Humör
Här kan du beskriva hur din karaktär ser ut eller beter sig vid olika humör.
Glad
Arg
Ledsen
Sur/ grinig
Sårad
Chockad
osv.

Egenskaper/ karaktärsdrag
Social
Utåtriktad
Inåtvänd
Blyg
Snäll
Elak
Arrogant
Aktiv
Lekfull
Svartsjuk
Ironisk
Sarkastisk
Generös
Snål
Bästa och sämsta drag

Det här går att utveckla så mycket.  Hur ser arrogant ut?  Varför är personen svartsjuk? Hur rör sig en blyg person. Detaljer är nyckeln till bra karaktärer även om du inte väljer att använda allt.

Boende
Villa, lgh, radhus osv.
Antal rum, storlek, trappor, hiss osv.
Inredning
Antal personer som bor där alt uppge grannar osv.
Gatuadress
Skapa boendet med så många detaljer du kan komma på
Kanske vill din karaktär bo på ett visst ställe, var i sånt fall?
Din karaktär vill absolut inte bo på ett visst ställe uppge även varför.

Övrigt
Vad har din karaktär för framtidsdrömmar?
Vilka skolor gick din karaktär i och hur presterade personen i skolan.
Gillar karaktären att idrotta? Vad? Eller varför inte? Här påverkas kroppsformen, du kan inte skapa en karaktär som är vältränad om han/hon aldrig tränat i sitt liv. Trovärdigheten bör vara större än ”bra gener” ;).
Familj finns med under basinformationen, men det går att utveckla hur tidigare relationer har påverkat din karaktär. Ex. otrogen partner har skapat tillits-problem hos din karaktär eller kontrollerande pappa gör att din karaktär söker efter ”rebelliska partners” osv.
Hög– och lågpunkter i karaktärens liv.
Morgon eller kvällsmänniska?
Religion
Vad karaktären har för smak hos en partner osv.
Sexuell läggning
Dialekt eller vissa typer av ord som används av karaktären.

Som du ser finns det en del att tänka på när du ska skapa dina karaktärer och det här är bara ett urval som jag använder mig av.
Du kan lägga till hur mycket som helst. Du kan även leta fram bilder om du har svårt att skapa karaktärens utseende på fri hand.
Återigen du kanske inte kommer att behöva använda all information och vissa punkter kanske inte alls passar in, men nu har du en ram och du väljer själv vad som är aktuellt för dig.

Jag hoppas det här hjälper dig i ditt skapande

Kram Lisa White

Gästbloggare- Agneta Österman Lindquist

Det började med en vilja att få lite bättre kondition. Vid nästan 60 års ålder bestämde jag mig därför lite oväntat för att försöka börja jogga. Trodde inte ens själv att det skulle gå, men testade ändå. Nu, tre år och många mil senare har jag till min förvåning klarat flera marathonlopp och även gett ut en bok. Om jogging, förstås.

De där första stegen i joggingskor ledde nämligen till något annat och mycket mer och större än jag kunnat föreställa mig. De där första snubblande joggingrundorna lade nämligen grunden till något helt annat. Jag blev inte bara hängiven joggare utan även författare. Och helt klart är den där boken inte den sista jag skriver. Det har varit alldeles för roligt och utvecklande. Men jag tar det från början: När jag kommit igång med regelbundna men långsamma rundor med gåjogg så anmälde jag mig till ett motionslopp. Det blev Tjejmilen till att börja med. Det var kul. Jättekul. Året efter blev det Göteborgsvarvet och till sist blev det galet nog en anmälan till Stockholm Marathon, med mytomspunnen målgång på Stockholms Stadion efter 42 kilometer på stadens asfalt. Det ville jag uppleva. Det blev min egen maradröm och jag startade då också min blogg

Bloggen blev på sätt och vis grundbulten till den bok jag nu gett ut även om boken har ett annorlunda format och delvis annat innehåll. För mig har det på något sätt blivit parallella resor, den ena i joggingskorna, den andra vid datorn. Det dröjde nämligen inte så länge innan folk började föreslå att jag skulle sammanställa min blogg och ge ut i bokform. Det fanns många som ville få inspiration för att börja röra på sig lite mer, lite längre, lite roligare. Utan krav på att springa fort eller tävla. Bara med en vilja att må bra och njuta av sina rundor.

Startsträckan var lång. Material och ideer samlades på hög i över ett år medan jag joggade vidare. Samlade erfarenheter. Bilder. Utkast. Ibland tvivlande jag – vem skulle vilja läsa om min resa från soffpotatis till marathonjoggare? Dessutom skulle väl den resan inte kunna fylla en hel bok. Eller…?

Så småningom växte det i alla fall fram en tanke. Boken skulle kunna innehålla flera delar med lite olika innehåll. Min egen resa från soffa till marathon var självskriven och även ett avsnitt med utdrag från bloggen. Dessutom ville jag ha ett par avsnitt med tips på sånt jag lärt mig längs vägen. Hur man kan motivera sig, positivt tänkande och kanske det där att välja skor… Ju mer jag funderade desto mer ville jag skriva om och dela med mig av. Jag hade bra bollplank i Facebookgruppen Team Snigel för folk som gärna springer, men inte vill springa fort.

Till sist var det dags att sätta igång på allvar. Jag fick tips om programmet Scrivener som skulle vara bra för att strukturera text. Laddade hem och provade och det fungerade perfekt för mina behov. Plockade in texterna där. Skapade avsnitt och underrubriker. Flyttade och flyttade om. Lade till och tog bort. Det blev många funderingar, kompletteringar och ändringar. Titeln fick jag hjälp med från Team Snigel – Långsamt är också framåt. Fick också hjälp med korrekturläsning och redigerade manuset en gång till. Och ytterligare en. Till sist kände jag mig ändå ganska färdig och började kolla nästa steg. Publicering.

Så här nära målet var jag otålig. Att vänta på att något förlag skulle vilja publicera funderade jag inte ens på. Egenutgivning skulle det bli. Skaffade ISBN-nummer och läste på. Kollade runt på nätet vilka olika leverantörer och villkor det fanns för print-on-demand för mig som ville ha låg startkostnad och göra mycket själv. Till slut valde jag något som heter Publit som jag trodde skulle passa om man bara kunde få fram tryckfärdiga filer själv. Kunde man det?

Efter att ha skrivit ihop ett helt bokmanus kändes det inte som någon orimlig utmaning att få det tryckfärdigt också. Jag skaffade det program som behövdes och gick igenom lite videokurser som jag hittat gratis på nätet. Det var väl inte helt okomplicerat, många nya begrepp att lära sig och inte alls som att arbeta med texter i vanliga ordbehandlingsprogram. Men det gick. Steg för steg växte min bok fram och till sist kunde jag skicka in tryckfärdiga filer och klicka på den där magiska knappen som det stod PUBLICERA på med stora bokstäver.

Kort därefter fanns boken att köpa på Adlibris, Bokus och CDON förutom i min alldeles egna lilla webshop. Och efter ytterligare någon vecka fick jag hem min första sändning med författarexemplar. Att packa upp en låda med sin egenskrivna bok är ett underskattat nöje kan vi väl konstatera. Värt varenda suck när bokstäverna inte gått min väg. En härlig känsla, helt enkelt!

Boken har nu sålts några månader och det har gått riktigt bra trots att jag är amatör även vad gäller marknadsföring. Sociala medier har dock varit en bra början, har blivit inbjuden till webinarium, fått boken recenserad i en lokaltidning och varit med på ett par marknader där jag sålt betydligt fler exemplar än jag vågat hoppas på. Efter några månader konverterade jag manuset även till e-bok eftersom en del kunder efterfrågat det. Och någonstans i detta växer det redan fram en ide till nästa bok. Det är dags att damma av mitt Scrivener och börja leka med bokstäverna igen. Det är ju så kul att skriva och ge ut en alldeles egen bok.

Faktiskt lika kul som att gå i mål efter ett marathon.

Agneta Österman Lindquist, författare
www.maradrömmen.se

Gästbloggare -Frida Windelhed

De små segrarna

Min första lilla seger var antagningsbeskedet till Skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola, 2017. Jag kan knappt återkalla känslan, min stora lycka inför den där allra första bekräftelsen. En första känsla av: jag kanske kan det här? Känslan som jag förbjudit mig själv att känna.

                      Juryerna som tog emot mina arbetsprover den våren, då jag till sist samlat ihop mod nog att söka till några skrivarutbildningar, var de allra första levande varelserna att ta del av mina texter, utöver min katt. Då hade jag skrivit dagligen (eller snarare nattligen, min skrivartid inträffade strängt mellan midnatt och fyra på morgonen) i två år. I absolut hemlighet.

                      Min mobil plingade till med notisen om antagningsmailet när jag stod i diskrummet på kaféjobbet, och jag började genast att gråta. Detta var under en period då jag grät ofta, på grund av en tröttsam depression, men inte på det här sättet. Den plötsliga lyckan kändes som en första äkta känsla i mig på flera år. Jag ringde till min syster och när jag bara lyckades hulka i luren blev hon genast orolig och rädd att någonting nytt hemskt hänt, medan jag alldeles grötigt försökte förklara att jag var glad. Jag tillät mig själv, för första gången, att känna ett slags segerkänsla. Jag antogs till samtliga utbildningar jag sökt, och varje gång brast jag ut i äkta glädjetårar.

                      Under skrivarlinjen skrev jag min första novell. En skräckhistoria som, lustigt nog, utspelade sig i diskrummet på mitt gamla jobb. Grovhuggen och svärmande av överflödiga adjektiv, men början på någonting stort. En kran vreds på, en stadig ström av novellidéer som bara var tvungna, tvungna, att hamna på papper.

                      Följande vår upptäckte jag novelltävlingar. Det var berättelsen om Stephen Kings första, oansenliga publicering i en spalt i Playboy (av alla tidningar) som väckte lusten i mig att börja sprida mina texter. Sprida dem överallt! Den största skräcken, att låta mina texter läsas av andra, hade jag redan utsatt mig själv för, varje dag i folkhögskolan, och funnit kicken det gav mig fullkomligt beroendeframkallande. Insikten: vad har jag att förlora?

                      Således började jag skicka allt jag hade till aktuella novelltävlingar, och när jag inte hade någonting som passade rådande tema skrev jag någonting nytt, motiverad av utmaningen och av ett stark fall av FOMO (fear of missing out). Refuseringarna började komma. Och sedan gratulationerna.

                      Mina noveller dök upp i vackra, ambitiösa antologier tillsammans med andra texter skrivna av människor som, precis som jag, en gång bestämt sig för att satsa. Jag kunde hålla mina små alster i händerna och söla ned dem med tårar (för, nej, glädjegråtandet har aldrig upphört).

                      Nio av tio noveller refuserades, men varje liten seger lades i en skattkista i mig som jag gång på gång vägde i mina mentala händer och tänkte: jag kanske kan det här.

                      Det året publicerades tre av mina noveller i diverse antologier, och året därpå, vilket är i år, är ytterligare fem noveller schemalagda att publiceras. Procenten avslag är densamma men jag fortsätter att skriva, skriva, skriva, trä små pärlor på segerhalsbandet och räkna dem varje kväll. Jag dinglar halsbandet framför den mörka fonden av tvivel och statistik som konstant tornar över mig, över oss alla. Utan dem, utan mitt fokus på de små segrarna, skulle jag aldrig kunna fortsätta. Och om jag aldrig hade börjat, aldrig vågat satsa, hade jag inte ens vunnit dem.

                      De två största tabuerna i mitt liv har varit dessa: förväntningar och besvikelse. Ha aldrig höga förväntningar. För tänk om … Och rent statistiskt … Och om du blir besviken? Då hade du minsann höga förväntningar från början. Skäms.

                      Jag vet inte varifrån de här tankarna kommit, men jag har totalskrotat dem. Jobbar på att utplåna dem helt och närmast religiöst klamra mig fast vid någon sorts motsats. Mina små segrar har gett mig höga förväntningar. Varje gång jag skickar in en novell tänker jag hoppas, hoppas, hoppas. Förra gången gick det ju! Sedan refuseras den och jag blir så besviken. Sedan går det fan i mig över och jag är lite mer människa än jag var innan. Jag väger mina segrar, pussar på dem, och börjar skriva igen. Lägger mitt fokus på skattkistan.

                      De tre bästa besluten i mitt liv (hittills) kokas ned till dessa:

1.) Att börja skriva för att finna mening i min depression. Jag behövde någonting eget då, bara för mig, och jag skapade det. Det var inte lätt, det kändes till en början helt omöjligt att skriva ett helt A4, men plötsligt skiftade det i skrivarprogrammet och den lilla siffran 2 dök upp på en ny, blank sida. Kanske var det den första lilla segern, för den gav mig styrka att fortsätta.

2.) Att över huvud taget erkänna att jag skrev. Att göra det till någonting större än mig själv, kort och gott: dela med mig. I en deppig, tjugotvåårs-livskris försökte jag lite försynt be om tips från min bästis om vilken utbildning jag borde söka: dessa självklara val av yrkesförberedande högskolor som jag redan pratat en massa om … Eller de här skrivarfolkhögskolorna? Han sa blankt, utan att jag tidigare nämnt mina skriverier: självklart ska du skriva. Tack, Francisco.

3.) Att söka till folkhögskolan. En handling endast för mig själv och mitt skrivande. Inte för pengar, för högskolepoäng eller någonting annat praktiskt nyttigt. Bara för mig och skrivandet. Det beslutet gjorde något med mig. Något fint. Jag kan inte rekommendera detta tillräckligt. Under skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola, följt av projektåret, lärde jag mig så hutlöst mycket om att skriva, läsa, och, ja jävlar, leva. Tiden och bekräftelsen jag och mitt skrivande fick på folkis är ovärderlig.

Frida Windelhed är nyinflyttad till Göteborg och skriver skräck, science fiction och erotik, ofta med feministiska och HBTQ-orienterade teman.
Följ på: https://www.facebook.com/fridawindelhed/

Bilden tagen av Jakob Ivar Ekvall

Gästbloggare – Marita Brännvall – Skrivcoach/ Lektör!

Kan man lära sig att skriva skönlitterärt?

Genom åren har jag hört många personer säga att man inte kan gå en skrivutbildning och lära sig att skriva. Om man kan skriva, så kan man, annars ska man inte skriva. Det är en tråkig inställning. Man är inte född till författare. Liksom man inte är född till arkitekt, läkare eller veterinär. Träning ger färdighet, och man kan utveckla sig inom skrivandets konst på precis samma sätt som man kan utveckla sig inom så många andra saker.

Att gå en skriv- eller författarutbildning ger inga garantier. Det är inte en säker väg till utgivning på traditionellt förlag. Vad är det då? Jag har själv studerat nära sex år på olika skrivutbildningar, bland annat på Författarskolan vid Lunds Universitet. För mig var det ett sätt att äntligen ta mitt skrivande på allvar, att skriva varje månad, vecka, dag. Det var ett sätt att öppna ögonen för min egen text, att se min text ur andras ögon, att diskutera och vända på ord, meningar och upplevelser. Det var också ett sätt att bli en del av en värld full av hopp och skrivförtvivlan, att inse att jag inte var ensam med mina tankar och problem, hopp och drömmar.

Blev jag en bättre författare av utbildningarna? Utan tvekan, ja. Att ta sig tid att skriva på heltid i flera år är ett av de viktigaste redskapen för att bli bättre på att skriva. Men också att läsa, både publicerade och icke publicerade texter. Och att läsa många olika sorters texter och genrer. Och att diskutera texter, lära sig hur andra kan se på en text, hur deras förväntningar på olika texter skiljde sig från dina förväntningar.

Författarutbildningar handlar inte heller, som många verkar tro, om att stöpa alla författare enligt en särskild mall. När jag gick på Författarskolan vid Lunds Universitet var vi 22 elever. Alla skrev olika. Om vitt skilda saker. Ju längre in i utbildningen vi kom, desto större blev också skillnaden eftersom vi alla utvecklade ”vår stil och röst” mer och mer. Att alla som går skrivutbildningar skulle skriva likadant är en myt.

Givetvis måste du inte gå en kurs eller ett program för att lyckas som författare. Det finns många författare som aldrig satt sin fot på en författarkurs. Du kanske kan få ihop alla de där skrivtimmarna ändå, du kanske kan läsa och diskutera böcker och texter med personer i din närhet. Eller så kan du skriva i det tysta i ett par år, läsa mängder med böcker, och lära dig massor genom detta (som ju också är en form av utbildning, även om du inte studerar på en kurs eller ett program och får ett betyg på papper).

Så, till frågan: Kan man lära sig att skriva skönlitterärt? Även om man inte föddes med pennan i handen? Ja, givetvis!

Kan man lära sig att skriva skönlitteratur som fångar, är tydlig och intressant. Ja!

Kan alla bli bästsäljande författare eller skriva så bra att de får Nobelpriset i litteratur? Nej. Alla kan inte bli Astrid Lindgren eller Hjalmar Söderberg eller Selma Lagerlöf. Men du kan kämpa och bli det bästa som du kan bli inom något som du älskar. Till exempel att skriva.

Det finns inget fult i att gå en skrivutbildning eller en författarutbildning. Du går utbildningen för att ge dig själv den tid du behöver för att utveckla dig och göra det du brinner för, för att du tror på dig själv och tar din dröm på allvar.

Jag rekommenderar alla som älskar att skriva att gå en kurs. Eller två. Eller flera, ja, så många du hittar. Det finns alltid något nytt du kan lära dig. Genom att träffa nya människor och diskutera dina texter med dem. Genom att skriva massvis varje dag. Genom att läsa böcker som du kanske aldrig hade kastat ett öga på om det inte vore för den där kursen.

—————————————————————————————————-

Jag heter Marita Brännvall och jobbar som skrivcoach, lektör och manusutvecklare. Jag spökskriver också texter, samt skriver för tillfället på en egen roman samt är medförfattare till en barnbok. Min stora passion har alltid varit att skriva, läsa och prata om text. När jag var åtta, skrev jag i min dagbok att jag skulle bli författare. Där började min karriär. För den tanken höll i sig, år efter år. När andra satt och lyssnade på läraren på lektionerna, satt jag och funderade på berättelser. När andra räknade matte, gömde jag en skrivbok i matteboken och skrev berättelser istället. Idag jobbar jag med att uppfylla min dröm, och med att hjälpa andra att uppfylla sin skrivdröm.

Hemsida: www.maritabrannvall.com
Facebook, Instagram & Twitter: @maritabrännvall

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

Google sökningen visar på ungefär 4 720 000 resultat  och ska jag erkänna det så har jag själv googlat frågan i början av mitt skrivande.

Går det ens att ge ett ärligt svar på det här?
Allt handlar om tid, erfarenhet, den kreativa processen, om du har en färdig plan eller idé och vilken genre du vill skriva. The list can go on for ever …

Det finns vissa som säger att du kan göra ett första utkast på 30 dagar och visst kan det fungera om du avsätter större delar av din dag, kväll och kanske natt på att skriva i 30 dagar, men du är LÅNGT ifrån färdig på 30 dagar och risken är snarare att du kör för hårt och tappar intresset efter vägen eller möter ”väggen” efter 30 dagar och inte har orken eller lusten att fortsätta. Vi är alla olika och det finns säkert några därute som fixar det här MEN jag är inte en av dem.

Jag anser mig vara väldigt produktiv iallafall den senaste tiden, men min första roman ”En hemlighet förde mig hit” tog 4-5 år på halvfart att färdigställa helt. Jag hade ingen deadline och jag skrev på min fritid och trots att det var min livsdröm att skriva, så hade jag en ”vardag” som omfattade livet, dvs jobb, träning, vänner, städa, tvätta, laga mat … Du fattar och den ”så kallade” lediga tiden som jag orkade avsätta för mitt skrivande blev väldigt liten.

Andra romanen tog ca 4-5 månader att skriva och redigera men här hade jag glöd och jag avsatte tid för mitt skrivande och jag hade en deadline, en lapp med ett datum som hängde på väggen och varje dag såg jag datumet krypa närmare. Utan en deadline så skulle det inte fungera för mig. Det måste vara tidsbestämt annars kan jag skjuta upp och dra ut på det i flera år. Det måste finns någonting som driver mig framåt, så tror jag de flesta människor är, trots att vissa kanske inte vet om det.

En lärdom som jag fått med mig är att om du inte sätter PUNKT någon gång för din bok, så blir den aldrig klar. Ibland måste man bara skriva boken, redigera, ta hjälp av någon och sedan vara nöjd. Det kommer förmodligen inte vara den sista boken du skriver så gör klart boken och gå vidare. Jag har sett vissa som kämpar med samma manus i över tio års tid och fortfarande inte blir färdiga, det är ett helvete att jobba så och ibland behöver man ta hjälp utifrån för att få perspektiv på sitt manus. Sen kan det också vara bra att påbörja ett annat manus för att utveckla skrivsättet och tänka i andra banor. Mitt första manus skiljer sig ganska mycket från mitt andra, så klart så är handlingen annorlunda, men även sättet jag skriver på har utvecklats och det här är viktigt om du vill skriva flera böcker. Nu menar jag inte att du ska ändra ditt sätt att skriva på, men utveckling kommer att ske om du skriver mycket och det är bara ett plus.

Så hur lång tid tar det att skriva en bok?
Det är upp till dig, men om du räknar på ett år med en plan och avsätter tid för ”livet” och ditt skrivande så är det rimligt att du hinner klart och även redigera så pass att du vill skicka det till ett förlag. Skulle du lyckas skriva klart den på snabbare tid, så är väl det bara ett plus, inte sant?

Kram Lisa