Gästbloggare- Agneta Österman Lindquist

Det började med en vilja att få lite bättre kondition. Vid nästan 60 års ålder bestämde jag mig därför lite oväntat för att försöka börja jogga. Trodde inte ens själv att det skulle gå, men testade ändå. Nu, tre år och många mil senare har jag till min förvåning klarat flera marathonlopp och även gett ut en bok. Om jogging, förstås.

De där första stegen i joggingskor ledde nämligen till något annat och mycket mer och större än jag kunnat föreställa mig. De där första snubblande joggingrundorna lade nämligen grunden till något helt annat. Jag blev inte bara hängiven joggare utan även författare. Och helt klart är den där boken inte den sista jag skriver. Det har varit alldeles för roligt och utvecklande. Men jag tar det från början: När jag kommit igång med regelbundna men långsamma rundor med gåjogg så anmälde jag mig till ett motionslopp. Det blev Tjejmilen till att börja med. Det var kul. Jättekul. Året efter blev det Göteborgsvarvet och till sist blev det galet nog en anmälan till Stockholm Marathon, med mytomspunnen målgång på Stockholms Stadion efter 42 kilometer på stadens asfalt. Det ville jag uppleva. Det blev min egen maradröm och jag startade då också min blogg

Bloggen blev på sätt och vis grundbulten till den bok jag nu gett ut även om boken har ett annorlunda format och delvis annat innehåll. För mig har det på något sätt blivit parallella resor, den ena i joggingskorna, den andra vid datorn. Det dröjde nämligen inte så länge innan folk började föreslå att jag skulle sammanställa min blogg och ge ut i bokform. Det fanns många som ville få inspiration för att börja röra på sig lite mer, lite längre, lite roligare. Utan krav på att springa fort eller tävla. Bara med en vilja att må bra och njuta av sina rundor.

Startsträckan var lång. Material och ideer samlades på hög i över ett år medan jag joggade vidare. Samlade erfarenheter. Bilder. Utkast. Ibland tvivlande jag – vem skulle vilja läsa om min resa från soffpotatis till marathonjoggare? Dessutom skulle väl den resan inte kunna fylla en hel bok. Eller…?

Så småningom växte det i alla fall fram en tanke. Boken skulle kunna innehålla flera delar med lite olika innehåll. Min egen resa från soffa till marathon var självskriven och även ett avsnitt med utdrag från bloggen. Dessutom ville jag ha ett par avsnitt med tips på sånt jag lärt mig längs vägen. Hur man kan motivera sig, positivt tänkande och kanske det där att välja skor… Ju mer jag funderade desto mer ville jag skriva om och dela med mig av. Jag hade bra bollplank i Facebookgruppen Team Snigel för folk som gärna springer, men inte vill springa fort.

Till sist var det dags att sätta igång på allvar. Jag fick tips om programmet Scrivener som skulle vara bra för att strukturera text. Laddade hem och provade och det fungerade perfekt för mina behov. Plockade in texterna där. Skapade avsnitt och underrubriker. Flyttade och flyttade om. Lade till och tog bort. Det blev många funderingar, kompletteringar och ändringar. Titeln fick jag hjälp med från Team Snigel – Långsamt är också framåt. Fick också hjälp med korrekturläsning och redigerade manuset en gång till. Och ytterligare en. Till sist kände jag mig ändå ganska färdig och började kolla nästa steg. Publicering.

Så här nära målet var jag otålig. Att vänta på att något förlag skulle vilja publicera funderade jag inte ens på. Egenutgivning skulle det bli. Skaffade ISBN-nummer och läste på. Kollade runt på nätet vilka olika leverantörer och villkor det fanns för print-on-demand för mig som ville ha låg startkostnad och göra mycket själv. Till slut valde jag något som heter Publit som jag trodde skulle passa om man bara kunde få fram tryckfärdiga filer själv. Kunde man det?

Efter att ha skrivit ihop ett helt bokmanus kändes det inte som någon orimlig utmaning att få det tryckfärdigt också. Jag skaffade det program som behövdes och gick igenom lite videokurser som jag hittat gratis på nätet. Det var väl inte helt okomplicerat, många nya begrepp att lära sig och inte alls som att arbeta med texter i vanliga ordbehandlingsprogram. Men det gick. Steg för steg växte min bok fram och till sist kunde jag skicka in tryckfärdiga filer och klicka på den där magiska knappen som det stod PUBLICERA på med stora bokstäver.

Kort därefter fanns boken att köpa på Adlibris, Bokus och CDON förutom i min alldeles egna lilla webshop. Och efter ytterligare någon vecka fick jag hem min första sändning med författarexemplar. Att packa upp en låda med sin egenskrivna bok är ett underskattat nöje kan vi väl konstatera. Värt varenda suck när bokstäverna inte gått min väg. En härlig känsla, helt enkelt!

Boken har nu sålts några månader och det har gått riktigt bra trots att jag är amatör även vad gäller marknadsföring. Sociala medier har dock varit en bra början, har blivit inbjuden till webinarium, fått boken recenserad i en lokaltidning och varit med på ett par marknader där jag sålt betydligt fler exemplar än jag vågat hoppas på. Efter några månader konverterade jag manuset även till e-bok eftersom en del kunder efterfrågat det. Och någonstans i detta växer det redan fram en ide till nästa bok. Det är dags att damma av mitt Scrivener och börja leka med bokstäverna igen. Det är ju så kul att skriva och ge ut en alldeles egen bok.

Faktiskt lika kul som att gå i mål efter ett marathon.

Agneta Österman Lindquist, författare
www.maradrömmen.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *