Gästbloggare -Frida Windelhed

De små segrarna

Min första lilla seger var antagningsbeskedet till Skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola, 2017. Jag kan knappt återkalla känslan, min stora lycka inför den där allra första bekräftelsen. En första känsla av: jag kanske kan det här? Känslan som jag förbjudit mig själv att känna.

                      Juryerna som tog emot mina arbetsprover den våren, då jag till sist samlat ihop mod nog att söka till några skrivarutbildningar, var de allra första levande varelserna att ta del av mina texter, utöver min katt. Då hade jag skrivit dagligen (eller snarare nattligen, min skrivartid inträffade strängt mellan midnatt och fyra på morgonen) i två år. I absolut hemlighet.

                      Min mobil plingade till med notisen om antagningsmailet när jag stod i diskrummet på kaféjobbet, och jag började genast att gråta. Detta var under en period då jag grät ofta, på grund av en tröttsam depression, men inte på det här sättet. Den plötsliga lyckan kändes som en första äkta känsla i mig på flera år. Jag ringde till min syster och när jag bara lyckades hulka i luren blev hon genast orolig och rädd att någonting nytt hemskt hänt, medan jag alldeles grötigt försökte förklara att jag var glad. Jag tillät mig själv, för första gången, att känna ett slags segerkänsla. Jag antogs till samtliga utbildningar jag sökt, och varje gång brast jag ut i äkta glädjetårar.

                      Under skrivarlinjen skrev jag min första novell. En skräckhistoria som, lustigt nog, utspelade sig i diskrummet på mitt gamla jobb. Grovhuggen och svärmande av överflödiga adjektiv, men början på någonting stort. En kran vreds på, en stadig ström av novellidéer som bara var tvungna, tvungna, att hamna på papper.

                      Följande vår upptäckte jag novelltävlingar. Det var berättelsen om Stephen Kings första, oansenliga publicering i en spalt i Playboy (av alla tidningar) som väckte lusten i mig att börja sprida mina texter. Sprida dem överallt! Den största skräcken, att låta mina texter läsas av andra, hade jag redan utsatt mig själv för, varje dag i folkhögskolan, och funnit kicken det gav mig fullkomligt beroendeframkallande. Insikten: vad har jag att förlora?

                      Således började jag skicka allt jag hade till aktuella novelltävlingar, och när jag inte hade någonting som passade rådande tema skrev jag någonting nytt, motiverad av utmaningen och av ett stark fall av FOMO (fear of missing out). Refuseringarna började komma. Och sedan gratulationerna.

                      Mina noveller dök upp i vackra, ambitiösa antologier tillsammans med andra texter skrivna av människor som, precis som jag, en gång bestämt sig för att satsa. Jag kunde hålla mina små alster i händerna och söla ned dem med tårar (för, nej, glädjegråtandet har aldrig upphört).

                      Nio av tio noveller refuserades, men varje liten seger lades i en skattkista i mig som jag gång på gång vägde i mina mentala händer och tänkte: jag kanske kan det här.

                      Det året publicerades tre av mina noveller i diverse antologier, och året därpå, vilket är i år, är ytterligare fem noveller schemalagda att publiceras. Procenten avslag är densamma men jag fortsätter att skriva, skriva, skriva, trä små pärlor på segerhalsbandet och räkna dem varje kväll. Jag dinglar halsbandet framför den mörka fonden av tvivel och statistik som konstant tornar över mig, över oss alla. Utan dem, utan mitt fokus på de små segrarna, skulle jag aldrig kunna fortsätta. Och om jag aldrig hade börjat, aldrig vågat satsa, hade jag inte ens vunnit dem.

                      De två största tabuerna i mitt liv har varit dessa: förväntningar och besvikelse. Ha aldrig höga förväntningar. För tänk om … Och rent statistiskt … Och om du blir besviken? Då hade du minsann höga förväntningar från början. Skäms.

                      Jag vet inte varifrån de här tankarna kommit, men jag har totalskrotat dem. Jobbar på att utplåna dem helt och närmast religiöst klamra mig fast vid någon sorts motsats. Mina små segrar har gett mig höga förväntningar. Varje gång jag skickar in en novell tänker jag hoppas, hoppas, hoppas. Förra gången gick det ju! Sedan refuseras den och jag blir så besviken. Sedan går det fan i mig över och jag är lite mer människa än jag var innan. Jag väger mina segrar, pussar på dem, och börjar skriva igen. Lägger mitt fokus på skattkistan.

                      De tre bästa besluten i mitt liv (hittills) kokas ned till dessa:

1.) Att börja skriva för att finna mening i min depression. Jag behövde någonting eget då, bara för mig, och jag skapade det. Det var inte lätt, det kändes till en början helt omöjligt att skriva ett helt A4, men plötsligt skiftade det i skrivarprogrammet och den lilla siffran 2 dök upp på en ny, blank sida. Kanske var det den första lilla segern, för den gav mig styrka att fortsätta.

2.) Att över huvud taget erkänna att jag skrev. Att göra det till någonting större än mig själv, kort och gott: dela med mig. I en deppig, tjugotvåårs-livskris försökte jag lite försynt be om tips från min bästis om vilken utbildning jag borde söka: dessa självklara val av yrkesförberedande högskolor som jag redan pratat en massa om … Eller de här skrivarfolkhögskolorna? Han sa blankt, utan att jag tidigare nämnt mina skriverier: självklart ska du skriva. Tack, Francisco.

3.) Att söka till folkhögskolan. En handling endast för mig själv och mitt skrivande. Inte för pengar, för högskolepoäng eller någonting annat praktiskt nyttigt. Bara för mig och skrivandet. Det beslutet gjorde något med mig. Något fint. Jag kan inte rekommendera detta tillräckligt. Under skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola, följt av projektåret, lärde jag mig så hutlöst mycket om att skriva, läsa, och, ja jävlar, leva. Tiden och bekräftelsen jag och mitt skrivande fick på folkis är ovärderlig.

Frida Windelhed är nyinflyttad till Göteborg och skriver skräck, science fiction och erotik, ofta med feministiska och HBTQ-orienterade teman.
Följ på: https://www.facebook.com/fridawindelhed/

Bilden tagen av Jakob Ivar Ekvall

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

Google sökningen visar på ungefär 4 720 000 resultat  och ska jag erkänna det så har jag själv googlat frågan i början av mitt skrivande.

Går det ens att ge ett ärligt svar på det här?
Allt handlar om tid, erfarenhet, den kreativa processen, om du har en färdig plan eller idé och vilken genre du vill skriva. The list can go on for ever …

Det finns vissa som säger att du kan göra ett första utkast på 30 dagar och visst kan det fungera om du avsätter större delar av din dag, kväll och kanske natt på att skriva i 30 dagar, men du är LÅNGT ifrån färdig på 30 dagar och risken är snarare att du kör för hårt och tappar intresset efter vägen eller möter ”väggen” efter 30 dagar och inte har orken eller lusten att fortsätta. Vi är alla olika och det finns säkert några därute som fixar det här MEN jag är inte en av dem.

Jag anser mig vara väldigt produktiv iallafall den senaste tiden, men min första roman ”En hemlighet förde mig hit” tog 4-5 år på halvfart att färdigställa helt. Jag hade ingen deadline och jag skrev på min fritid och trots att det var min livsdröm att skriva, så hade jag en ”vardag” som omfattade livet, dvs jobb, träning, vänner, städa, tvätta, laga mat … Du fattar och den ”så kallade” lediga tiden som jag orkade avsätta för mitt skrivande blev väldigt liten.

Andra romanen tog ca 4-5 månader att skriva och redigera men här hade jag glöd och jag avsatte tid för mitt skrivande och jag hade en deadline, en lapp med ett datum som hängde på väggen och varje dag såg jag datumet krypa närmare. Utan en deadline så skulle det inte fungera för mig. Det måste vara tidsbestämt annars kan jag skjuta upp och dra ut på det i flera år. Det måste finns någonting som driver mig framåt, så tror jag de flesta människor är, trots att vissa kanske inte vet om det.

En lärdom som jag fått med mig är att om du inte sätter PUNKT någon gång för din bok, så blir den aldrig klar. Ibland måste man bara skriva boken, redigera, ta hjälp av någon och sedan vara nöjd. Det kommer förmodligen inte vara den sista boken du skriver så gör klart boken och gå vidare. Jag har sett vissa som kämpar med samma manus i över tio års tid och fortfarande inte blir färdiga, det är ett helvete att jobba så och ibland behöver man ta hjälp utifrån för att få perspektiv på sitt manus. Sen kan det också vara bra att påbörja ett annat manus för att utveckla skrivsättet och tänka i andra banor. Mitt första manus skiljer sig ganska mycket från mitt andra, så klart så är handlingen annorlunda, men även sättet jag skriver på har utvecklats och det här är viktigt om du vill skriva flera böcker. Nu menar jag inte att du ska ändra ditt sätt att skriva på, men utveckling kommer att ske om du skriver mycket och det är bara ett plus.

Så hur lång tid tar det att skriva en bok?
Det är upp till dig, men om du räknar på ett år med en plan och avsätter tid för ”livet” och ditt skrivande så är det rimligt att du hinner klart och även redigera så pass att du vill skicka det till ett förlag. Skulle du lyckas skriva klart den på snabbare tid, så är väl det bara ett plus, inte sant?

Kram Lisa

Hur blir bokens baksida till?

Att skapa texten på baksidan av en bok tycker jag är riktigt svårt. Det är en lång process som kräver väldigt många timmars tankeverksamhet.

Jag brukar inte börja fundera på det förrän redigeringen närmar sig slutet och med en omgång kvar av redigeringen nu så började tankarna att snurra igång.

Jag själv faller först för omslaget på en bok, sen vänder jag på boken för att läsa texten. Det här är ”make or break” om boken får följa med mig hem och jag tror att många delar min uppfattning där. Texten är avgörande och så tänker jag även när jag skriver ordning baksidan.

Jag vill avslöja vad som händer, utan att avslöja allt, samtidigt som det behöver låta spännande och intressant. Vilket leder till total panikångest HAHAHAHA!

När jag rett ut tankarna kring baksidan, någorlunda … så skissar jag ner stödord och meningar. Sen kastar jag om det, fyller ut, raderar och skriver till. Den här processen kan pågå i dagar innan jag skickar förslaget till min redaktör och därefter så jobbar vi vidare på det tills det känns klart.
Jag trodde att baksidan skulle vara en ”walk in the park” men där fick jag tänka om.
Jag känner många som skriver baksidan först, mer som en synapsis och sånt fungerar ju också. Det är dock ingenting som jag har använt mig av. Jag gillar att skriva det på slutet för då vet jag exakt hur boken gick ihop.

Baksidan på min debutroman ”En hemlighet förde mig hit”

Kram Lisa

ÄNTLIGEN!

Igår började jag redigera på riktigt och jag orkade 20 sidor utan större problem, vilket känns underbart!  Återhämtningen efter operationen går framåt, trots att det varit riktigt jobbigt stundtals. Igår var första gången jag inte hade ont hela dagen … halleluja🙌

Mitt nya manus är en feelgood-romance och jag älskar mina karaktärer. Den här utspelar sig mest i Lindesberg, även om Stockholm finns med till liten del. ❤
Jag älskar att skriva om min hemstad och har du inte besökt Bergslagens pärla så rekommenderar jag dig att göra det, speciellt på sommaren.

En annan rolig sak som händer är att jag har bjudit in gästbloggare, där inläggen sker på fredagar en period framåt och det vill ni inte missa.😉

Nu ska jag passa på att fortsätta redigera när jag fått upp glöden. Wish me luck 🍀

Kram Lisa

Jag är såld på dig- redigering!

Jag skulle ha börjat med redigeringen av min kommande småstadsromance men efter min operation så har jag inte haft någon energi eller rörlighet.

Nu börjar smärtan släppa och sakta men säkert har jag kunnat sitt upp och gå igenom, snarare sneglat på första sidan.😉 Jag känner mig dock hoppfull att hinna klart då jag gjorde ett stort grundarbete innan redaktören gjorde sin riktiga genomläsning. Det är en otrolig känsla när jag får feedbacken att jag har utvecklats och hon ser en stor skillnad från första manuset. För man vill ju komma vidare och bli bättre. Alla börjar vi någonstans och utveckling är otrolig viktigt. Det känns galet hur fort allt går och hur mycket man faktiskt lär sig under tidens gång.

Tänk hur mycket jag trodde jag visste om att skriva manus. Ha … Det här är bara början och för varje manus händer någonting och även det är magiskt.🥰

Två manus inom samma år har varit minst sagt utmanande och då har bok 2 inte ens nått marknaden, men jag skulle aldrig byta det och att släppa en bok per säsong är trevligt och jag hoppas kunna upprepa det till nästa år om bokgudarna är på min sida.🙏🎉

En annan sak jag däremot hunnit med och egentligen upptäckt är serien Nashville. Alltså … vilken trevlig serie. Plöjer avsnitt efter avsnitt tills jag får förbud här hemma.😂😝 har du inte sett den så säger jag bara så här … SE DEN😘

Kram Lisa White

Ljudbok vs pappersbok

Egentligen finns det ingen jämförelse, inte för mig. Pappersbok slår alltid högre, alla gånger. Men …

Eftersom jag har varit upptagen med annat så har ljudböcker varit ett alternativ ett par dagar, fördelen är att man kan jobba, städa och träna samtidigt som jag lyssnar och det har varit en trevlig stund. Jag tycker att det är svårare att hålla mig fokuserad med en ljudbok kontra en vanlig bok oftast då att jag inte märker att jag svävar i väg i tankarna på samma sätt som när jag läser och det är väl träning som behövs.

Här kan du läsa min❤

Sen kommer vi till de här med uppläsaren. GUD vad det är avgörande. Lyssnade på en fin småstadsromance för ett par dagar sedan där uppläsaren var fantastisk och den inlevelsen hon hade gjorde boken mer spännande. Så sånt är super viktigt och det fick mig verkligen att tänka på när jag själv ska göra om min bok till ljudbok … hoppas det går att välja, för då vet jag vem jag ska använda.

Storytel har också en funktion som jag gillar och det är att det inte finns några kommentarer. Det här med smak och tycke kan verkligen vara olika och en bok som många gillar kan lika många hata, så här jobbar de med stjärnor och jag som jobbat inom hotellbranchen så säger stjärnor ingenting även fast vi vill tro det hehehehe!

Så nu ska jag lyssna på några till och sedan går jag tillbaka till mina pappersböcker.

Vad tycker du bäst om?

Kram Lisa White

I höst kommer jag att satsa på mitt skrivande

Jag har vänt på alla alternativ när det kommer till att hinna med mitt skrivande för att inte tala om ekonomin. Jag är van att jobb och inte behöva tänka på att någon annan ska försörja mig och efter många omräkningar och samtal med min sambo har jag nu bestämt mig att gå ner ännu mer i tid på mitt dag jobb och nu kommer jag att jobba 1-2 dagar i veckan och skriva resterade dagar.
Det här beslutet har inte varit lätt. Visst har det varit lätt att vilja ägna mig åt mitt skrivande men det är ett stort hopp ner i ekonomin, men jag brukar alltid säga att får man chansen att leva sin dröm så måste man prova och nu ska jag prova. Jag kan alltid gå tillbaka till jobbet om det inte skulle fungera. Men jag vill så klart att det här funkar och att inte ge det en ärlig chans vore inte heller rättvist.

Bildref: Lauren Greutman

Jag är väldigt produktiv, så har jag alltid varit på alla mina jobb och självklart har jag även en plan och ett 5 års mål med mitt skrivande också. Jag tycker det är viktigt med mål och det driver mig framåt. Det fungerar kanske inte för alla, men utan ett mål för mig skulle jag sväva iväg och kanske inte lyckas styra upp hälften av vad jag faktiskt kan utföra.

På onsdag börjar semestern i 3 veckor och sedan jobbar jag 1 vecka och efter det har jag 1 veckas semester till som kommer att tillägnas mitt skrivande och tid med min man.
När jag då kommer tillbaka till jobbet så gäller 1-2 dagar i veckan upplägget och det ska bli extremt roligt att se hur mina övriga dagar med skrivandet läggs upp. För det kommer att innebära en riktig omställning. Jag är van att skriva tidigt på morgonen och eftermiddagen/kvällen och även när jag har varit ledig har det här upplägget varit svårt att bryta. Jag kan vara hemma hela dagen och göra allt annat än att skriva och sedan när eftermiddagen kommer så börjar jag skriva till sent på natten. Men som allting annat så gäller det att ställa om sina rutiner. En liten rädsla över att jag inte kommer att klara att ställa om finns så klart och nu när jag valt att ägna mig åt mitt skrivande vill jag ju inte slösa tiden utan göra mitt bästa på den bästa tiden på dagen, på den tiden där man faktiskt har energi och är klar i huvudet.

Samtidigt som det är en tid av många tankar så ser jag verkligen framemot det här. I augusti har det gått ett år sedan jag skrev på mitt första kontrakt och sedan dess har mitt skrivande varit min högsta prioritet och jag att jag nu ska kunna lägga ner så mycket tid på att skriva gör mig alldeles glad inombords och bara tiden kommer att kunna avgöra om det är rätt beslut :)!

Kram Lisa White

Semestern kan ge dig ett bokkontrakt!

Alla som skriver vet att semester från sitt vanliga jobb innebär mer jobb och tid för sitt skrivande (om man nu inte redan försörjer sig på sitt författarskap förstås) och för mig är det exakt vad som kommer att hända under min semester, precis som förra året.

När jag ser tillbaka på förra semestern så såg jag ett förlag som sökte manus. Jag tänkte att jag skulle redigera färdigt mitt manus och skicka in det och det gällde för boken jag debuterade med i maj ”En hemlighet förde mig hit”.
Jag hade två veckor på mig eller snarare 11 dagar och tiden var knapp, men jag hann och resten är historia.


Den här semestern kommer jag att lägga tid på att redigera mitt andra manus ”Jag är såld på dig”, som kommer i september, på bokmässan och även fast det kräver väldigt mycket tid så skulle jag inte byta det mot någonting för det här är viktigt för mig.

Det betyder inte att jag utesluter att kunna göra massa andra roliga saker. Det ena behöver inte utesluta det andra, men det krävs tidsplanering för att få ihop det så hela familjen blir nöjd.

I början tyckte jag att det var svårt att hitta en balans. Jag ville skriva hela tiden och till slut satt jag på all ledig tid och det är inte rättvist mot min andra hälft, även om han inte klagade en enda gång. Men som vilket jobb som helst krävs det en balansering även om det här jobbet kanske tar lite mer tid vissa dagar än ett normalt sju till fyra jobb. Nu när det snart gått ett år, så har jag lite mer rutiner när det kommer till skrivandet, även om det kan bli lite mycket vissa dagar. Under redigeringen så går det såklart åt mer timmar och där kunde jag ibland sitta 16 timmar/ dag med undantag för lite mat och toabesök. Den här omgången av redigeringen så ska jag försöka hålla det mer strukturerat och tidsplanerat.

Alla jobbar olika med sitt skrivande och det är intressant hur vi som skriver får ihop timmarna och dagarna. Det är en ständig kamp men klart värt det. Även om jag blir trött när jag jobbar långa skrivpass så finns det ändå en glöd av energi som får mig att fortsätta. Det är utan tvekan det som fyller min själ och oavsett hur grinig eller trött jag är innan jag börjar skriva så ändras det direkt när jag får mata ord från tangentbordet.
Jag älskar verkligen att skriva och känner otrolig tacksamhet för er som läser min bok.

Så för nu vill jag önska er en trevlig helg och hoppas på att ni får fint väder!

Kram Lisa

Att skriva erotiska scener

När jag skrev boken ”En hemlighet förde mig hit” så ville jag har en romance som kändes ”clean” med en gnutta sex utan att vara för detaljrik. I bakhuvudet fanns alltid tanken på att min mamma skulle läsa min första bok, vilket jag så klart ville utan att hon skulle behöva tänka olika tankar om sin dotter, trots att boken inte handlar om mig.
Nu när hon väl har läst boken och inte hade några invändningar kring de erotiska scenerna så kan jag nu sväva fritt. Hon får läsa kommande böcker på egen risk, trots att bok nummer två har ”lite” mer detaljer så är det fortfarande inte ”porr” inte på något sätt.

Duktiga författare kan bygga upp kärleksscener utan massa grova detaljer och ändå få det så pass verkligt och detaljrikt att man tror att man sitter i rummet medan karaktärerna faktiskt har sex mitt framför ögonen på en. Det är ett hantverk som jag är imponerad av och det är både sexigt, trovärdigt och beroendeframkallande.

Jag gillar att läsa både milda former av erotik och den mer detaljrika delen. Men om grova könsord upprepas om och om igen så kan jag känna att det är tröttsamt och fantasilöst, trots att jag inte vill att de skapar olika metaforer för det. Gäsp! För mig är det viktigt att de erotiska scenerna är sammanflätade med den genuina kärlekshistorien eller konflikten/ lösningen i handlingen för att det ska vara mer än ord om sex.

Sedan tycker jag det är väldigt viktigt hur man beskriver könet. Att uttrycka hur tungt det manliga könet är ger mig kalla kårar och är inte någonting som jag anser vara sexigt eller lockande. Men vi alla är olika. Sylvia Day skrev Crossfire-serien som jag tyckte om, men hon överanvände just tyngden på Gideon Cross  kön och det förstörde allt. Jag kunde inte låta bli att sucka …

bild ref: MensXP

Sen har vi även sliskiga scener där vätskor droppar, slemmar, rinner … med mera, det här får mig att rynka på näsan och snarare känna mig äcklad eller när karaktärerna nallar på godkänd renlighet … BIG NO, NO i alla fall för mig.

Ni kommer att märka i mina kommande manus att jag vågar allt mer och försöker införa ”lite” mer erotiska scener, men fortfarande så är det kärlekshistorien och handlingen som har sin centrala del, även om mina karaktärer får till det här och där 😉

Det här var allt för nu och vi hörs snart igen!

Kram Lisa