När jag började skriva min debutroman ”En hemlighet förde mig hit” så skrev jag första kapitlet som utspelade sig ett år före resten av boken. Jag hade alltså egentligen slutet först med en cliffhanger, dvs hemligheten skulle inte avslöjas här utan det skulle läsare få reda på i boken. Det var så handlingen kom till mig. Mer visste jag inte om handlingen än det när jag började skriva och jag hade inte heller jobbat så mycket med skrivprocessen heller vilket gjorde att det tog mig flera år att färdigställa boken. Nu ska jag väl också säga att jag hade otroligt mycket ”arbete i det normala livet” och inte så mycket tid i början heller att fokusera på manuset och det är tyvärr mångas verklighet som drömmer om att debutera och jobba som författare, så det är inget konstigt.
Jag fortsatte att jobba med manuset på helger och kvällar och under tidens gång så utvecklades handlingen och min skrivprocess kickade igång. Lösa trådar och nya karaktärer uppstod och när jag kände att jag kunde börja knyta ihop alla lösa trådar så hade jag kommit till mitt näst sista kapitel.
Här körde jag fast och manuset blev vilande i månader. Så pass länge att jag fick börja läsa om hela boken för att fräscha upp minnet och då slog det mig. Mitt första kapitel var egentligen slutet på boken, med några omskrivningar förstås så att resten av manuset passade in. Men nu efteråt så kan jag se att jag faktiskt hade skrivit slutet först utan att veta om det.
Det jag lärde mig av det här är hur lätt det är att ”köra fast” i sitt manus om man inte är öppen för förslag och låter processen styra lite grann, eller mycket … Bara för att du har en plan från början så måste du ibland vara flexibel och tänka utanför boxen. Våga kasta om kapitel, skriva om, kassera och fortsätt att skriva.
Idag har jag många ”slut” uppskrivna som bara väntar på att bli bok och vem vet, slutet kanske är början av en bok eller mitten. Det spelar ingen roll så länge du fortsätter att skriva och ge dig själv lite utrymme för ändringar.
Kram Lisa