Snön faller i mjuka, virvlande flingor som smälter mot Emmas kinder. Luften är skarp och ren, som om varje andetag tvättar hennes inre. Hon går hand i hand med Liam på den vita stigen, och varje steg ger ifrån sig ett dämpat knarr som blandas med tystnaden i den stora vintervärlden.
Hon drar upp halsduken så den nästan nuddar näsan.
”Jag fattar inte att du fick ut mig i det här vädret”, säger hon och försöker låta irriterad. Egentligen känner hon en pirrande värme i bröstet, sådan som inte alls passar ihop med minusgrader.
Liam ger henne det där trygga leendet, det som får henne att vilja komma närmare honom trots att hon knappt känner sina tår.
”Du sa ju att du ville göra något annorlunda den här helgen”, säger han.
Emma suckar dramatiskt, men glittret i ögonen förråder henne.
”Jag menade inte att frysa fast i fjällen.”
”Du fryser inte”, säger han och kramar hennes hand lite hårdare, som om värme kunde överföras genom handflator. ”Du … är bara lite vinterkänslig.”
Hon skrattar lågt. Vinden sveper om dem, men när Liam kommer lite närmare blockeras kylan som av en skyddande vägg. Ibland undrar Emma om han faktiskt bär värme på insidan, som någon slags hemlig energi hon inte riktigt förstår.
Plötsligt stannar han. Hans blick fångar något framför dem, och hon följer den. En ensam snöflinga svävar långsamt ner mot henne och landar lätt på hennes näsa. Hon skakar till av överraskningen och brister ut i ett skratt som studsar mellan granarna.
”Ser du det?” frågar han mjukt.
”Nej”, skrattar hon. ”Vad skulle jag se?”
Liam tar ett steg närmare, så pass att hans andedräkt blandas med hennes.
”Hur vacker du är när snön faller”, säger han, lika enkelt som om han kommenterat vädret. Men orden landar i henne som något tryggt och varmt, något som får hjärtat att slå lite snabbare.
Världen blir stilla runt dem. Snöflingorna dämpar ljuden, som om naturen pausar allt för att låta den här stunden få ta plats.
Emma känner hur något skiftar inom henne. Som om varje lager av kyla, oro och tvekan smälter bort.
”Vet du”, börjar hon och hennes röst är mjukare nu. ”Jag sa ja till den här turen för att …” Hon tystnar, tvekar. Orden är små och nakna, svåra att släppa ut.
”För att?” frågar han och lutar huvudet lite mot henne.
Hon möter hans blick och plötsligt känns det lätt.
”För att du älskar vintern”, säger hon. ”Och jag … älskar att vara med dig.”
Hans blick värms upp som en morgonsol. Han tar ett halvt steg närmare och hans panna nuddar hennes.
”Då är vi två”, viskar han.
Emmas hjärta slår mot hans i den lilla luftfickan mellan dem. Snön faller tätare nu, som glitter från en gigantisk hand. Hon sluter ögonen ett ögonblick, låter allt sjunka in, hans närhet, hans röst och den lugna tystnaden.
När de börjar gå igen flätas deras fingrar självklart samman, som om de alltid varit formade för att passa ihop. Kylan är kvar runt dem, men inuti brinner något starkare än någon vinter kan dämpa.
Emma ler för sig själv.
Kanske är vintern inte så dum ändå.
Inte när varje steg bredvid honom känns som början på något som just håller på att tina.
